Det var en gång en osäker själ.
En som allt om ofta, bara ville väl.
Men ändå blev det aldrig rätt,
Med ett huvud totalt utan vett.

Att finna mening är inte lätt.
Det är en ständig resa,
Mellan vad som känns fel,
Och vad som känns rätt.

Livet är en oändlig kupp.
Ett ständigt pendlande.
Aktiv blir till passiv,
för att likgiltigt ge upp.

Gång på gång, tillbaka till steg ett.
Jag går upp,
Och jag går ner
Men tycks aldrig hitta rätt.

Jag tänker, jag borde klara mig nu.
Men allting känns så tungt,
Med fötter fast i bly.
Som om när som helst, gå mitt itu.

Full av ängslan,
men också skuld.
På golvet jag nu ligger,
och målar dig i guld.

Evigt tacksam,
för allt och lite till.
När livet känns så skrämmande.
Att jag egentligen inte vill.

Jag önskar jag kunde ge.
Mer än vad jag kan.
Att all börda, äntligen försvann.
Med tacksamhet innerligt sann.