Min naiva tro på kärleken som alltid varit mitt fall. I mellanrummen brinner den. Och någonting annat.

Du drar mig närmare igen. Håller mig så hårt att jag inte kan andas. Du säger att du aldrig vill ha det på något annat sätt. Men när som helst kan du knuffa bort mig igen, och gåvorna du överöser mig med kommer med en bitter eftersmak.

Följsam, så följsam. Om jag bara fick andas.

Om jag tidigare tvivlat på din kärlek skräms jag nu av styrkan av den. Din storögda förvirring inför den. Handfallen står du inför detta ovana, oväntade.
Din inbillade oförmåga, dina förbannade självuppfyllande profetior.

Ser du inte vad du gör mig till? Förkrympt, förtorkad. Fyller alla mellanrum med ord, i desperation, för att hindra det där mörka från att växa.

Jag som alltid frodats i mörkret.

Skönheten i skörheten, styrkan i sårbarheten. Sänker mina vingar, höljer dig i mitt lövverk. Jag har alltid älskat dig mer än vad du kunnat tro. I detta vilar jag. I vad kan du vila?

Dina demoner på min sänghalva, krälande över min kropp, ätandes på mitt hjärta. Din ångeststank som fyller rummet. Sårskorporna som jag plockar från din hud, stoppar i munnen, sväljer. Dina rädslor.

En destruktiv handfallenhet inför det som tar död på dig, mig, oss och det som skulle kunna frodas i mellanrummen. Allt som varit, allt som är, och allt som skulle kunna vara.

Om jag bara fick andas.