Mycket kan man oroas över och nu senast tycks barns lek vara något man oroas över. Nu är det barns skärmtid som man skall ha synpunkter på och det tycks alltid vara så att skärmtiden är alldeles för lång och generöst tilltagen. Men hallå barn leker med de grejer de kan komma över. Mobiler fanns inte på min tid och följaktligen kunde jag inte leka med dem. Folk som bekymrar sig om att deras barn leker har glömt hur det var att vara barn. När barn tröttnat på sina lekar så har de och min erfarenhet är att har de tröttnat så kan inte ens ett spann vilda hästar få dom att fortsätta med just DEN leken. Leklynnet är enligt mig en särdeles egenskap som tillhör de magiska barnaåren till. En annan egenhet hos barn som jag noterat på sistone är att de närmast kan liknas vid en flock flyttfåglar. Ibland när jag sitter och läser vid det offentliga bibliotek som ligger på ett sånt lämpligt avstånd där jag bor händer understundom att barn/ungar drar förbi. Jag har beslutat att i görligaste mån ignorera dem ty min erfarenhet har lärt mig att de finner snart något mer spännande som lockar dem. Till och med de förbjudna sexuella upptäcktslekar som vi hängav oss åt tröttnade vi efter stund på. Antagligen för att någon vuxen hojtade - Maten är färdig, ungar.
Men som fader till ett ensamt barn är det oron över att hon skall känna ensamheten som en svår börda genom livet som bekymrar mig. Och ensamhet för mig illustreras med lille 4åringen som stor med sin boll och blickar ut över en tom bollplan någonstans i Sverige. Det oroar jag mig som sjutton för. Livet må ha sina ups and downs men själens urbota ensamhet är svår att göra något åt. Eller hur?