Vi sitter ute i solen, på baksidan, i farmors gamla stålmöbler.
Det är farmor, jag och min några år yngre syster.
En av de där mer sällsynta stunderna, då vi är ensamma med farmor.

Farmor är vänlig, men bestämd. Hon är lite småkrusig i håret, som lockar sig vid tinningarna. Gråsprängd redan som 50-åring.
Hennes röst är inte hög, men ombytlig. Ungefär som en fagott i en orkester. Den går upp och ner. Ibland trycker hon lite extra på något ord eller stavelse, vilket får mig att haja till.
Jag är inte direkt rädd för henne, men det känns lite konstigt att inte mamma och pappa är här. Inte ens min trygga storebror är med.

Det är bara jag och min lillasyster. Hon sitter och sörplar vinbärssaft ur ett högt saftglas. Under armen har hon porslinsdockan som farmor plockat fram ur mellanlådan i byrån i finrummet. Inlindad i en broderad näsduk ligger den där och sover tills min lillasyster kommer på besök.
Då tar farmor fram dockan och ger den till min syster.

Det är uppenbart att farmor favoriserar min syster.
Underligt nog så gör det mig inget. Kanske tänkte jag redan som sexåring att människor är människor. Man kan inte rå för vem man älskar. Känslorna bara finns där, väntande på att få komma ut.

Jag sparkar av mig sandalerna under trädgårdsbordet. Det kittlar så roligt under fötterna när jag rullar smågruset med fotsulorna.

Lillasyster sörplar saft.
Farmor tittar beundrande på henne och tycker att hon är söt.

Jag rullar smågrus under fotsulorna.