Med stelfrusna händer grabbar jag tag i den tjocka iskanten.
Det kalla vattnet skvalpar mot den hårda ytan som bildar gnistrande kristaller i solen.
Det är vackert, hinner jag tänka, innan jag gör ett fruktlöst försök att häva mig upp ur den iskalla vaken.

Där uppe ser jag människor passera förbi.
En del är nära, andra är längre bort.
Jag borde ropa, skrika på hjälp, men jag får inte fram ett ljud. Av allt jag försöker förmedla, blir ingenting.

Jag sparkar ihärdigt med benen, livrädd för att sjunka ner i den svarta dyn som jag vet finns på bottnen av den mörka, kalla sjön.
Finns det någon som ser mig, kan upptäcka mig och rädda mig?!

Jag ligger där så länge så att jag hinner se mina medmänniskor.
Verkligen se.
En del verkar godmodiga, nöjda, glada och tillfreds med sina liv, medan andra uttrycker oro, är bekymrade och rastlösa.
Vissa människor är så rädda att de blir arga, vilket kanske är det mest besvärliga, då ilska tenderar att studsa tillbaka på den som är mest arg.
Ibland är det en salig blandning av allting, och mitt i glädjen, kan sorgen göra sig påmind. Och tvärtom.
Kanske är det dock allt detta som gör en hel människa, funderar jag vidare där ifrån min vak.
Allt i ett, hela paketet, huller om buller.

Jag förfäras över min egen litenhet. Min egoism, min altruism, min egenkärlek, mitt självförakt, mitt mod och min rädsla.


Benen börjar bli stumma, jag har förlorat känseln i mina fingrar, har ingen fingertoppskänsla kvar. Jag krafsar lite med naglarna mot isen, och tänker fåfängt att nu blir naglarna repiga.

Sen släpper jag bara taget. Sjunker...

Men jag har legat där så länge att det har blivit stjärnklart och månen har gått upp. Jag ser inga människor längre. Allt är tyst.
Månens silverstrålar lyser rakt ner i vaken och når mig där jag simmar runt i cirklar under ytan.
Ljuset är intensivt, uppfodrande och livsbejakande!

Jag sparkar mig upp mot ytan igen, får fäste med isdubbarna i den blöta snön och häver mig upp!

Flämtande ligger jag kvar en stund i den månljusa, stjärnbeströdda vinterkvällen.

Jag lever.