Jag vandrar över ängen och gräset, ner mot klipporna och havet.

Alltid där.

Alltid ensam.

Det som slår mig är att jag är allt.
Allt med havet, himlen, klipporna och livet.

Alltid där.

Alltid ensam.

Där är fullt av människor.
Alla vänner.
Alla släktingar.

Jag längtar inte efter något eller någon.
Känner djup förtröstan över Livet, Kärleken och insikten om att få uppleva medmänsklighet och innerlighet.

Men jag förblir ensam och ingen förstår riktigt på allvar vad allting handlar om.

Gör jag?