Av alla högstämda ord som jag kommit att bli alltmer skeptisk till hör ordet verkligheten. Jag börjar med att fråga vems verklighet? Din eller min? Det finns kanske en konsensusverklighet som vi kan enas kring? Men främst är jag skeptisk därför att det är så definitivt och fungerar åtminstone för mig som tennissportens servess. Pang på och motståndaren måste kapitulera kanske med en uppgiven gest.
Eftersom jag blivit tvungen att omvärdera mycket att det jag tidigare funnit självklart och till och med ingick i två parters oskrivna hederskodex nästan som ett axiom men så lär mig erfarenheten att så där går det inte till i livet. Här har jag gått omkring och ansett en massa saker och nu visar det sig att så är det inte- gissa om jag känner mig pantad. Och jag som 1989 ställde mig framför en spegel och sa till mig själv. Här ser jag ansiktet på en enfaldig man. Det skall aldrig mer hända att jag skall låta mig bli lurad. Och så händer det igen. Det är klart en elak klarsynt person skulle kanske säga enfalden går aldrig ur den enfaldige men jag vill hellre se det som att jag vill tro gott om människan det låter bättre i mina öron. Eller mer positivt man lär så länge man lever och lever så länge man lär För leva vill man ju även om det även i mina år kan vara smärtsamt. Särskilt om man betänker alternativet
Känn Dig själv mumlade oraklet i Delfi för många många år sedan. Tyvärr är det lättare sagt än gjort.