ser mig i spegeln

ett främmande ansikte

är detta verkligen jag?

inuti mig ser jag en ung kvinna 

med aptit på det goda i livet

vart har åren tagit vägen?

vad har jag gjort alla dessa år?

känns precis som om jag nyss vaknat upp

med samma känslor och behov som förut

kroppen glömmer inte vad den erfarit

att acceptera den man är och har varit

även om minnet ibland sviker

det kan ibland vara svårt

man ska ej döma sig själv så hårt

livet ändå välkomnar en

acceptans och ödmjukhet inför livet

gör allting mycket lättare

jag får nog böja mig för fakta

kvinnan i spegeln är ju jag

med mer eller mindre skavanker