Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

plommonbarn

du skrattar
mognar i mig som Inga-lills plommonträd
du skrattar tills du kiknar i himmelsblåa mjöliga skalet
guldköttet spänner sitt söta
du är en plommonunge
tröstar mig tillbaka in i kroppen
ser den där kvinnan som ingen längre ser
kallas kärring å sådant
mitt i den där konstiga människan
sitter mandelöga ljusttott å fnissar

jag vet inte när hur du kom in i mig men det är så mycket fniss åt allt möjligt
............................................................................................................................

plötsligt ombytta roller
kvinnan vilar i barnets famn
små starka ben går bestämt in i skogen
bär med lätthet värkande höften och en utsliten arm




Fri vers av Magdalena Eriksson VIP
Läst 84 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2020-12-05 19:56



Bookmark and Share


    Tommy M VIP
En underbar dikt som man gärna vill stanna i! Den får bli bokmärke.
2020-12-10

  Respons VIP
Kanske den söta smaken av plommon som plötsligt kastar om givna roller och den utmätta tiden. Fascinerande dikt!
2020-12-08

  Marita Ohlquist VIP
Bra skrivet om gemenskap mellan olika åldrar.
2020-12-07

  Lena Staaf VIP
Ljuvlig text med ömsinta bilder på det lilla barnet. Sedan ombytta roller dör barnet är den som ger modern styrka. Så kan det vara i livet, växelverkan.
2020-12-06

  Nanna X VIP
Å, så kärleksfull! Plommonkött och mandelöga, finaste julstämningen.
2020-12-06

  Kajan VIP
Det finns en naturlig värme i första strofen, ett barns öppna blick kan återbörda närvaro. Och styrka är ett växelspel i livet, både i perioder och relationer (förhoppningsvis). Fin läsning.
2020-12-05
  > Nästa text
< Föregående

Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson VIP