du skrattar
mognar i mig som Inga-lills plommonträd
du skrattar tills du kiknar i himmelsblåa mjöliga skalet
guldköttet spänner sitt söta
du är en plommonunge
tröstar mig tillbaka in i kroppen
ser den där kvinnan som ingen längre ser
kallas kärring å sådant
mitt i den där konstiga människan
sitter mandelöga ljusttott å fnissar

jag vet inte när hur du kom in i mig men det är så mycket fniss åt allt möjligt
............................................................................................................................

plötsligt ombytta roller
kvinnan vilar i barnets famn
små starka ben går bestämt in i skogen
bär med lätthet värkande höften och en utsliten arm