Älskling, se på mig nu.
Se när jag vandrar hem i morgonljus med huvudet fyllt av lycka och rus och allting annat än du.

Ser du när jag hittar hem?
Jag öppnar dörren och jag tar med mig honom in, det är inte du så det spelar inte längre någon roll vem.

Ser du när jag dansar mig bort?
Bland burkar, flaskor och blinkande lampor finner jag mening och ett oroväckande löfte om att livet är för kort.

Ser du när jag skrattar och mår bra?
Jag fyller livet med ljus för jag är min egen och ingen annans och det var allt jag från dig egentligen behövde ha.

Men älskling, snälla titta inte mer.
Solen har försvunnit och jag är kvar i en främmande ensamhet som jag inte vill att någon ser.
Hjärtat svider och jag hittar inte vägen ut, hur stoppar jag mig själv från att falla ner?
Det vi hade va vackert och brinnande och utom kontroll och jag tappar verkligheten bakom allt det jag bortser.

För vi var eld och lågor och menade att brinna ut, menade att såra varandra tills det inte fanns något kvar av oss tillslut.
Så älskling se mig inte nu för jag kan inte hålla masken uppe och jag vill inte ge dig något hopp, för även dessa smärtor kommer förr eller senare till ett stopp.

Och när jag öppnar mina ögon igen är verkligheten där och det vackra är inte längre allt som finns, jag förstår att vi inte är bra för varann och det är något jag igen minns.
Jag går vidare med min dag som jag går vidare med mitt liv och jag mår ju faktiskt bra.
Ibland kraschar jag och lägger av men det är nog exakt så det ska va.

För jag hatar dig och jag saknar dig och jag älskar dig.
Och det är nog exakt så det måste va.