Min mamma sa alltid att man håller det man lovat oavsett vad,
så varför minns jag dina ögon så mörka i våran lilla stad?

Varför minns jag våra händer utsträckta efter varandra men ändå mil isär?
I brustna hjärtan vi oss klär och det blev kravet för våran kärleksaffär.

Förbjudna blickar och stulna kyssar när skenet inte längre bedrar,
men vi lärde oss aldrig hur man gör när man stannar kvar.

Du viskar i mitt öra, löften från igår,
våra fingertoppar efterlämnar spår men vi maskerar det som öppna sår.

Och vi gömmer oss i smärtan tills världen ger oss en sekund av stillhet igen,
jag är din under stjärnorna och jag hoppas på att hinna räkna varenda en.


Min mamma sa alltid att man håller det man lovat oavsett vad,
så varför vek min blick undan från din i våran lilla stad?

Varför släppte jag din hand när vi äntligen nått varann?
Vi hade färdats för många mil för att jag skulle tro att du var sann.

Du kysste mig på gården i solens ljus och jag lovade att ge det en chans,
men mitt hjärta visste bara hur man älskar dig på distans.

Så jag lindade in alla mina löften i vad morgondagen bär med sig,
tog tillbaka min hand och vårdade mina sår när jag borde varit med dig.

Förlåt för att jag gömde mig från din kärlek när du villkorslöst gav mig den,
men om du ser mot sorgens himlavalv så finns jag där än,
jag räknar stjärnorna tills jag är din igen.