Jag ser dig i för långa nätter och för korta dar,
när du skriker allt du kan att jag är det enda du har.
Som att marken under dina fötter inte är stabil nog för dig att stå,
som att orden på mina läppar alltid har varit för små.

Ambitionen att nå visionen gör dig till en på miljonen,
men bara på dina bra dagar har du styrkan att inta tronen.
För dina undersåtar sviker dig i sorlet av mummel och mani och när dina händer greppar luft fylls tomheten av raseri.

Det är ett raseri jag klär mig i fast bördan inte är min att bära,
vem är du egentligen som står mig så nära?

Den du var är inte den du är, men den du är är aldrig den du kommer bli.
Du är lösare än vatten, fängslad i en bottenlös fantasi.

När dagarna blir längre och nätterna kortare kommer främlingen bakom masken fram,
allt som följer i hans fotspår lämnar en dyster känsla av skam.

Jag har älskat iden av en man som aldrig fanns,
jag har gett acceptans till hans arrogans,
låtit honom gå över alla gränser så fort han fått en chans,
allt för att jag inte visste vem jag var när jag inte var hans.

Den sanning du gömt dig för är nu det enda jag ser,
hur ditt kungarike är byggt på människor som ger.
För det är lättare att kräva att andra andas vatten för att ge dig luft,
än att förlora den makten du fått genom att möta ditt förnuft.

Jag hoppas marken en dag stabiliserar sig där du går,
jag hoppas du förstår att där du står är en respons på hur du mår,
jag hoppas att du hela vägen till stjärnorna når.

Men nästa gång du skriker att jag är det enda du har kommer du bara finna spillror av den kärlek som fanns för någon du aldrig var.
Det är trots allt det enda som du hos mig lämnade kvar.