När hon dog så bestämde jag mig för att inte somna innan dig. Även fast ögonen var tunga som bly så var hjärtat tyngre. Det är svårt att minnas den veckan. Allting ramlar ihop, blir till någon stor smet av olycka. Det jag kommer ihåg var att jag vägrade somna innan dig även fast att du bad mig.

Jag kunde inte lämna dig ensam med din smärta, inte låta dig finnas i allt elände utan mig.

Så jag väntade alltid. Tills du hade somnat, och lite längre. Så jag visste att du var trygg i stunden.

Innan verkligheten väckte dig igen, med mig vid din sida.