Individ, invalid och vi.

Vi stiger upp fyra varje morgon, dricker kaffe. Sen tvättar vi oss och klär oss.
Gör oss vackra i den mån vi kan, sen går vi till jobbet.

I barndomen var det berg och vatten och ingenting annat. Nu är det överallt, sill. Vi luktar fisk och ingen skog. Vi grät oss till sömns de tre första månaderna. Första gången var resan lång, det är så första gången vi gör ett arbete. Vi var ung då, bara arton år. Det fanns inte mycket att välja på. Det var efterkrigstiden. Fabriken var möjligheten.
Fabriken?
Fabriken ja.

Det är nog ett typiskt kvinnoarbete. Vi får ju vara noggrann och vi får ju vara ihållig.
Nån måste ju göra det. Vi tjänar hyfsat när vi kommit in i det. Då är vi fast.
Två år, sen skulle vi hem. Det lovade vi våra föräldrar. De ville inte släppa iväg oss.
Vi sa, två år i Fabriken för att tjäna pengar. Sen kommer vi hem.
Det är längesen nu. Vad hände?
Vi träffade den stora kärleken, sen var vi fast. Sen kom ungarna.
Så vi kommer nog stanna här alltid. Det tänkte ingen när vi börja, att vi ska hålla på alltid.
Vår mamma arbetar här, vår syster arbetar här, vår moster arbetar här och vår svärdotter arbetar här. Kvinnor i vår familj arbetar här. Barndomsvänner möter vi igen, här på fabriken.



Tänk nu, kvinnan står här åtta timmar om dagen vid den här automat maskinen.
Matar matar matar.
Hon måste ha ögonen i den lilla spegeln framför sig.
Samtidigt måste hon se att trådarna inte trasslar sig och att symaskinen gör sitt. Hon får knappt, gå till paus. Då blir det anmärkning. Hur ska hon kunna uthärda det i längden?
Tänk, åtta timmar, år efter år.

Det är slitsamt, för det är ackord, och vi jobbar så mycket vi orkar. Ibland är vi så trött att vi kan tänka. Då undrar vi vad det är vi håller på med.
När vi blir sådär riktigt trött.
Men sen tar vi igen oss några dar. Och sen går det igen.
Det är bara så.

Ingen kan säga att vi accepterar det. Man kan inte säga att vi som sitter här, att vi har valt denna miljö. Vi vet det, att vi hamnat i nån slags fälla. Vi sitter här, vi finns här och vi gör vårt.
Och vi resonerar som så, att någon måste ju göra det.
Främst är att lära ordentligt från grunden. Vi vet när vi lärde, så gick vi med gamla som visade hur vi skulle göra. Gör vi så och så. Sen fick vi fundera ut själv vad vi tyckte gick lättast och bäst.
Många olika knivar har vi. Kniven måste ligga riktigt i handen, Det känner vi direkt när en kniv inte passar oss.

Det finns inga män som skär. De män som finns här, “passar upp” om vi säger så.
De har inte det tålamodet som vi har.

Det är egentligen inte typiskt kvinnogöra det här, för det är varmt, tungt och hårt. Men själva materialet vi jobbar med, det är för kvinnohänder. Vi har provat några enstaka män, och de har visat sig vara helt odugliga.

Vi har svårt att tro att män hade klarat stå här i värmen. Vi tror inte de hade gjort det, vi tror kvinnor är segare. De hade inte funnit sig i allt det vi har varit tvungna att finna oss i. Inte hade de stått och jobbat som satan i 46 graders värme. Visst gnälla det gör vi, men vi är här och jobbar i alla fall. Vi går hit varje dag och är lika svettiga och äckliga när vi går hem. Det hade inte en karl gjort.
Män går inte hem och tvättar, städar, lagar middag eller diskar.
Vi ska antingen stå vid spisen och föda barn.
Eller så ska vi förvärvsarbeta
och ändå
stå vid spisen och föda barn.

Hur ska vi kunna ha gemenskap när vi får betalt för att vara maskin.

Klockan är vår piska sen ska vi ha betalt efter det.
Vi sliter för hårt för pengar här, så vi är glad om våra döttrar inte arbetar här.
Hade vi stått mer eniga, pratat om arbetsproblem så hade det inte sett ut så här.
Vi tänker många gånger på vad det är som gör att vi inte håller samman?
Alltid tänka på klockan, fungera efter klockan, Hur mycket hinner vi sy på en kvart? Hur mycket har vi råd att ta rast?

De säger att i Tyskland, Frankrike, Italien är det samma maskiner och de gör mer produkt, de frågar varför inte vi kan göra mer. Det är klart att vi kan göra mer produkt men vi tänker också på vår liv, på framtiden. Vi måste tänka att vi ska orka jobba många år till. Inte som de tänker, bara det här året, och nästa.

Ta till exempel en idrottsman, hur länge kan han prestera toppsiffror?

Vi tycker att. Man skulle inse att mänskan inte hela livet igenom har samma prestationsförmåga. Vi tycker att man ska sätta en gräns, max tio, femton år som vi kan agera maskin, i sitt liv. För sen kommer konsekvenserna.
Vår yrkessjukdom är slitna axlar och nacke. Och den här armen… Man vet inte hur det gör ont. Försök å föreställa, hur det känns att ha tandvärk som strålar ner ut i hela armen. Då vet man hur det känns.

När vi är sextio, är vi invalider. Mer eller mindre.
Vad händer om våra döttrar börjar protestera och bråka?

Imorgon är sista dagen vi är här.