Solen fyller rummet i horisontella linjer som kryper upp på fötterna. Astronauterna i rymden är 400 kilometer från allt viktigt. Sitter i soffan och tänker dumheten i att avbryta barn som berättar om spökgubbar som står i rum om natten. Du var rädd och jag brydde mig inte för att spöken inte finns.
Från en rymdstation ser man norrsken, berg och städer som glittrar om natten, men inte hur ditt ansikte sänker sig ner i knät. Rymdstationen är för långt bort, och kanske att astronauterna inte hade brytt sig även om de såg. Inget jag gör spelar någon roll för himlakropparna. Inget kommer kollapsa eller stanna för att någon dör.
Borstar tänder och spottar ut tandkräm blandat med blod, borsta hårt för att påminna sig om vad det är att finnas. Bry sig så lite om rymdens storhet, och bli så lycksalig över elvaåringars gråt för att frisören klippte luggen fult, eller av fullvuxna män som sitter på obekväma höga stolar och funderar på om de ska satsa på travhästen Pacific Face eller Scarlets Mirakel.
I rymden smakar mat mindre, frystorkat och konserverat äts ur plastpåsar med sugrör. Samtidigt som kometer skyndar genom rymden och håller sig likgiltiga för om de krockar med jorden, går jag på övergångsställen och vinkar till bilar som stannar. Ansvar och regler som kommer med det att man föds. Innan rymden fanns hade vi ett himlarike över oss, ett paradis fyllt utav Gud och alla änglar. Astronauterna verkar ha skrämt iväg dem för nu finns där bara rymdstoft, gas och stjärnor.