Tvivlet som kommer om kvällen, tvivlet kring om jag är på riktigt och om jag verkligen klarar av detta liv. Vill göra så gott jag kan, och vet inte hur mycket jag ska kämpa. Gud om du är där, lova att du säger till om jag ska släppa, låta gå och leva med skammen. Skammen så svår att bära, efter ett tag blir den till ett ljus och kroppen så mjuk. Öppnar upp sig ödmjukt inför världen och skadas inte av den. Genom allt det onda och förbi vidare in i livet. Älskade, allt går vägen ska du se om du bär det du får med kärlek. Håll inte i det allt för hårt, kontrollen får inte bli en våldshandling. Du vet vad du är, vem du är och denna världen förändrar det inte om du inte tillåter det. Du sitter här och du skriver, ljuset lyser på ditt bord, köket är mörkt. I dig är livet, en varm rörelse. En inre låga och den kan få dig att skratta och att älska. Säg mig allt du vet om kärlek så ska jag försöka läsa in mig själv i dina ord. Stryk henne över håret och säg de tre orden.

All världens kärlek i den ena vågskålen,
det som inte är all världens kärlek i den andra.

Han är så vacker, en älskad. Varför gör livet honom så illa. Så mycket som jag aldrig kommer att förstå. Det är jag som är skyldig honom en öl på flygplatsen. Så modigt att fortsätta leva trots att man vet hur dåligt man lever. Leva trots att så mycket tyder på att det inte kommer att gå vägen, att det är vägen. Kanske är det vägen. Handlar hoppet om det, är hoppet att man gör det ändå. Det är inte de stora sjuka sakerna som är hemska, det är de alldeles små sakerna som skapar lidandet. Att inte få komma människor nära, att bli stängd ute. Förkastad och dumförklarad, utan chansen att motbevisa eller bli lyssnad på. När man tror att man tvingas till skammen, till skulden och förödmjukelse. I exilen, ständigt knacka på världens portar i evigheten, skriva brev till någon som inte kan läsa. Och man vet, att fortsätta skriva är enda sättet, för att man älskar. Älskar för att man inte förmår det andra. Är det hoppet, att älska för att något annat inte går. Kanske så går det, men man väljer och vill älska för att man vill leva. Livet är älskande, döden är det andra.
Rörelsen, växandet, skapandet, förändringen.
Håll det inte alltför hårt, kontrollen får inte bli en våldshandling.