Blotet av blodet,
drakdräparens
bålda blick
Föll med snön
och spökrädsla
för det vitaste

Snön föll
före ålderbörda
Dödskärrans barlast
i mörker
vid midvinter
in i djupare natt

Så såg jag mig om,
solen sjönk
Och aftonlandets
skrala kamp frös
i skymningens
värkande förlust

Dränkta ögon
från tårar som aldrig
kunde brista
Sorgens bergarum
som blivit
min bistra binge

Om slutet är vad
som siat setts
ska min svikna själ
söka sig bort
från förlorad värld
som fortsatte
utan vår tidsålder

En värld
ej längre vår
och försatt
in i djupaste vintern
där skaren skar
våra ådror
sprängda

Och allt
värt att leva
för försvann
Och snön föll