jag visste inte att kylan kunde tala,

hur den, inför våra stängda ögon, lät

hjärtat öppet.

Vi såg solnedgången hovra över hem,

Som en smekning från den.

Jag behövde orden men förnam dem endast.

Så bröt dag afton och det kalla tog över.

Melankolisk la den strof efter strof, höll

en veke tänd,

ett nätt sorl av rymd genom nätter.

Inuti brast orden I tusen beståndsdelar,

där kylan värmde mark.