Snön har övernattat
på trädets grenar
Trädet är fullbokat
sedan några dagar tillbaks
Ibland kommer vinden förbi
och guidar snön
ner till marken
Där är det redan trångt med snö
men det finns alltid plats för mer
Annars är ju sjön
en sevärdhet, med sin is

Det känns som om varje dikt jag skriver
kan vara den sista
Det är så mitt liv blivit
Osäkerheten kring min sjukdom
ligger som en snötung filt
över allt jag gör, driver mig runt i cirklar
av ovisshet
Det känns som om min existens sakta
löses upp likt en brustablett
i ett glas med vatten
Varje dag förvånas jag över att jag orkar
Kanske borde jag gett upp för länge sedan
Jag ser ut genom sjukhusfönstret
Jag ser sjön, vassen, träden
Och över allt snön, med sin vita inneboende
stillhet