Jag fumlar med busskortet samtidigt som jag kliver på den slitna bussen. Mitt redan dåliga humör sjunker flera grader när jag känner den eländiga plastbiten glida ur min hand. Jag suckar och böjer mig ner för att plocka upp det. Idag kommer jag iallafall inte våga säga hej till pojken med ulltröjorna. Han som alltid sitter på sätet ovanför trappan, närmast mittendörrarna och ser så vansinnigt ensam ut. Hans ihopsjunkenhet inuti den stickade tröjan och blick, full med outtalade ord, gick rätt in i mig den första dagen jag klev på bussen. Den dagen, den första dagen på högstadiet inne i stan, upptogs därför hela min tankeverksamhet av den tid när jag själv var en osynlig, ensam person utan vänner att dela mina tankar med. Jag gick aldrig på dagis, min mormor passade mig om dagarna, så när jag började skolan hade jag inga vänner. Alla var redan grupperade, vilket gjorde att jag hamnade utanför. De åren var hemska, att vara i skolan var som att gå runt i ett socialt vakuum.

Precis innan jag sätter mig ner på min vanliga plats, bakom busschauffören, ser jag snabbt på honom. Han kollar ut genom fönstret på ett nästan trotsigt sätt, som om han vägrar titta på de som stänger honom ute. Dagens ulltröja är grå med mörkgröna mönster. När jag sjunker ner på sätet och tar upp tuggummipaketet hör jag hur killgänget längst bak börjar bröla. En av dem har lyckats träffa pojken på axeln med en använd näsduk. Jag ser hur han biter ihop för att inte vända sig om. Tjejerna på mittemotsätena fnissar. Tankens fulla kraft ljuder i mig igen. Jag måste göra någonting. Kanske kan jag inte rädda honom, så som Klara räddade mig, men jag måste i alla fall kunna visa att jag bryr mig.

Klara. När hon dök upp i slutet av trean hade ensamheten nästan kvävt mig helt. Jag brukade sitta i ett högt träd på rasterna. Uppifrån den högsta grenen kunde jag titta på de andras lekar utan att verkligen känna att jag inte fick vara med. Därifrån såg jag också hur de andra flickorna kämpade för att få Klaras uppmärksamhet på rasten den dagen då hon började. Alla ville vara med Klara; hon hade jättelångt, lockigt hår och en egen hund. Men Klara ville vara med mig. Hon stegade rakt fram till mitt träd och klättrade upp till mig med viga, bestämda tag. ”Hej”, sa hon och log. Överraskningen över att bli tilltalad fick mig nästan att ramla ur trädet. Så tittade hon ner, kisade. ”Så här högt har jag aldrig vågat klättra förut.”

Det Klara gjorde förändrade mitt liv. Det var som om hon spräckte en bubbla som varit runt omkring mig och plötsligt var det lätt att få vänner, inte bara i skolan. Så vet jag plötsligt helt säkert. Om Klara kunde spräcka min bubbla med bara några ord, så kan jag hjälpa pojken med ulltröjorna. Jag vet att mina odds är helt annorlunda än Klaras. Hon var en person alla gillade, jag är två år yngre än pojken och de i hans klass. Men även om jag inte kan ändra de andras åsikt kan jag göra skillnad för honom, och det är det viktigaste. Jag måste bara våga ta mig förbi de äldre tjejerna, muren av blickar och förakt. Snart, lovar jag mig själv, snart.

***

Höstvinden rufsar energiskt om mitt hår när jag kliver på bussen. Idag ska jag göra det. Idag måste jag våga göra det. Mitt leende mot busschauffören blir spänt och nervöst. Så vänder jag mig mot gången. Där sitter han, blicken mot fönstret, röd stickad tröja. En enda mening pulserar runt i min kropp; Gör det. Gör det. Jag tar ett djupt andetag, kliver förbi min plats och börjar sakta gå längs mittgången. Jag är noggrann med att inte titta på någon, ändå är det som om jag kan känna de äldre tjejernas ögon på mig. Blickarna känns kalla som en isvak. Det brusar avlägset i mina öron, mörka vågor börjar skölja in i kanterna av mitt synfält. Mitt enda fokus blir att få benen att fortsätta röra sig framåt. Lite till, lite till.

Så sitter jag äntligen på rätt säte, samma rad som pojken, fast på andra sidan gången. Jag inser att jag har slutat andas, mina lungor värker av syrebrist. Jag andas in, ett långt darrigt andetag. Världen runt omkring mig klarnar igen. Alla tittar inte på mig, bara två av niorna har vänt på huvudena i halvt intresse. Pojken ser också åt mitt håll. Han skyggar undan lite när jag vänder mitt fokus mot honom. Det var säkert länge sedan det betydde någonting bra för honom att en annan människa såg på honom. En varm trygghet börjar växa i mig. Det här är så viktigt, men det behöver inte vara svårt. Jag fångar pojkens tveksamma blick. När han försöker vika undan ler jag mot honom. ”Hej”, säger jag och försöker lägga mycket värme i orden. Jag förväntar mig inget svar, jag kommer ihåg hur omtumlande det var att bli tilltalad där uppe i trädet för länge sedan. Han tittar tyst och tvivlande på mig, men i hans ansikte kan jag skymta hopp. Lyckan över att ha gjort något viktigt för honom sprider sig. Jag har skickat den gåvan Klara gav mig vidare. Fylld av glittrande bubblor vänder jag mig om och ser på killarna som tror att de är coola. Jag ser dem triumferande i ögonen, utan rädsla. Så ser jag framåt mot tjejerna, de som nu faktiskt tittar på mig. De försöker få mig att känna mig liten och dum genom att kolla så där, det förstår jag, men jag är osårbar, stadig som en urgammal ek.

Jag lutar mig bakåt mot ryggstödet, alldeles varm och lugn inuti. Plötsligt poppar det upp en idé. Jag fiskar upp tuggummipaketet och en penna, pysslar runt lite diskret och tar upp ett tuggummi. Sedan lutar jag mig över mot pojken med ulltröjorna och håller fram handen. ”Vill du ha tuggummi?” frågar jag. Han ler försiktigt, tar tuggummit och säger ett tyst tack. Så får han syn på orden jag skrivit med blå märkpenna i min handflata:

DU ÄR INTE ENSAM LÄNGRE.