Jag, som skrivit enkla stycken
med föråldrad, gjuten form,
gångna värden, smaker, tycken
och en gammalmodig norm,
jag, som trotsat nuets tvång,
var det värt min simpla sång?

Jag, som ute är ur modet
att se diktens klädnad fri,
pumpad ut ur hjärteblodet
men med knappt nån mening i,
jag, som hållit ton och takt,
fick jag desto mera sagt?

Jag, som gammalmodig bliven
praktiserat det jag lärt
och sen länge varit driven
till att ha det lärda kärt,
värnade jag diktens ton,
versens rim och dess reson?

Tror jag trånar efter tiden
då min dikt skall slå sig fri
och gå frejdig ut i striden
med en annan poesi,
med en annan rikedom
då min dikt slår ut i blom.

Gammalmodig kan jag vara
även om min dikt blir ny.
Gammal kunskap kan jag spara
även om jag ändrar vy
för min lust att skriva ord
under tiden här på jord.

Dikten håller mig om strupen
och betvingar mig med tvång
att, ehuru mossbelupen,
ändra på min trånga sång,
att jag nya vägar må
söka för att framåt nå!