Igår när jag satt och betraktade kvällshimlen
uppstod plötsligt ett starkt sken
Det kom från ingenstans
Jag blundade till, och när jag öppnade ögonen
såg jag hur ett skepp dök upp på himlen
Det rörde sig sakta framåt
med sitt självlysande rosaskimrande sken
Jag trodde först jag såg fel, men nog var det ett skepp
Det tycktes stanna upp, bli stilla
Det låg där på himlen omgiven av lätta moln
Jag försökte läsa dess position
i förhållande till där jag befann mig
Det låg en bit bort, kanske över sjön
som nu var täckt av is och snö
Eller lite längre bort ändå, ovanför grantopparna
Jag ställde mig upp
Om jag tog bron över sjön, då kanske jag skulle
Eller en bit in i granskogen
Då borde jag hamna mitt under skeppet
Jag övervägde med mig själv
Då började skeppet röra på sig igen
Först tyckte jag det verkade som
om det rörde sig i min riktning
Men jag såg fel, det var tvärtom
Det var på väg bort från där jag befann mig
Ljuset blev svagare, mattades av
Så försvann skeppet in bakom ett större molntäcke
Det var borta
Jag stod och väntade på att det skulle dyka upp igen
Men det hände inte
Skeppet var försvunnet
Kvar låg kvällshimlen med sina moln
och strimmor av himmel
Det började skymma, himlen blev mörkare
Svepte in landskapet
i sitt mörker
Jag hade satt mig ner igen
Det lilla hopp som väckts i mig var borta
Jag kände mig alldeles tom
inombords