En människa har ramlat i en isvak
Han försöker ta sig upp
men det går inte, han blir rädd
och börjar skrika: Hjälp, Hjälp
Han ser vassen, men vassen
kan omöjligen se honom
För den har inga ögon att se med
Och inte kan den ta sig fram
till vaken heller
Hjälp, jag drunknar, skriker han
Människorna kommer
En i taget, ställer sig runt vaken, någon meter ifrån
Börjar diskutera sinsemellan
Han i vaken blir alltmer desperat, möter
åskådarnas blickar
Hjälp mig, jag håller på att dö
Nä, håller på att dö gör han inte
Men jobbigt har han det
Jag ser inte heller någon livsfara direkt
Han klarar det där själv
Man kanske skulle kunna ge honom
en hand, men någon gång måste han lära sig
att klara av situationer som denna
Så då gör vi honom bara en björntjänst
Han kan ju kanske få låna mina ispikar,
säger någon, och lyfter av de ispikar han
har runt halsen
Han i vaken skriker inte längre
Någon sätter sig ner på huk, håller fram
sin hand, men det är försent
Han i vaken syns nu inte längre
Det var ju synd, säger någon
Men vi gjorde vad vi kunde
Inte visste vi
Kanske borde ha, men
Nej, trodde nog inte det var så illa
Hur kunde vi veta?
Nog ropade han på hjälp, men man
tänkte ju att han skulle lugna sig
och ta sig upp på egen hand
En efter en lämnar platsen
Någon ser verkligen ledsen ut, håller tillbaka
tårarna
Andra är tysta, försjunkna i sig själva
Till slut är platsen tom
Vaken ligger kvar där den ligger, ett svart hål
Runt om finns spår efter skor
i snön