I tid;-ig otid, saligt fallande likt löv i höst natt och kyla, där står jag; som vanlig en i väntan på att täcket kompakt ska värma, av is ligger det dovt på marken, och mörkret som synar ljuset, söker även det; de få stunder när det är kommet.

I sed-vanlig själanåd, skriker det inre på de som bara står, helt obemärkt... osunt; är stunden som väckt då de få igen. Nu väntar ni, liksom vi; på att dalarna ska plana, fast trastarna kvastar och kraxar och viner med kvitter och lek, men jag är den jag är; fast sedd som en begränsning, gammal och vek, bruten och nedgången, trasig och blint självcentrerad.

Långt däran sant.

Den tigande vardagen är den andra lik, här inget söker sig till djupet; där är där till att stanna. När var det nöd-värn att förbanna, avstanna och demolera, då vänskaper som till dig, inte var vad du vill förtjäna?

Jag är;-o, förblindad utav den gång på gång som tar mig fram, så som energi för ljudet till ett avskräckande ljus, faller fållen på marken och trampar glatt spadtag;
för som klister tar sig om nacken för att limma, brustna delar som en dag ska sluta, där dimma; nu slutat ticka.

Mitt värde är ditt värde, och jag är kung över känslor, där trågandet fasats ur, av den tagna sfärens eskapader; kan igen jag, va lika kär som en gång uppfattats vara, sprudlande stjärnskott och uppenbarelse till osannolikt häpna; vit är mark, tak o himmel, där skeletten utav naturen står vitt och brett, gråa utan liv; till dess att rörelse skapas nog för att vattna själar torra.