Skrek han...
Naken nedtill... likblek, gubbigt fladrig... med en grå svintoboll i mitten som omfamnade ett litet ynkligt - kanske aningen fruset kukhuvud.
Något svart och bortkommet i blicken.
Men hatet i honom va sant, hett och livligt.
Han har säkert mördat någon...
"jag är ingen poet.. jag är gud" fortsatte han, lite som en mantra som han yttrade medans han sakta gledner på stentrappan.
Jag ryckte till lite när jag såg det bleka skinet landa på stentrappan, detta gjorde mig plötsligt medveten om att det kanske va kallt ute.
Vi alla lever så märkliga liv. Men vi dör likadant.
Vi dör genom att sluta vara...
Och ingen vet hur vi kom hit...
Jävligt knäppt igentligen...
Gubben hukade sig framåt, och ut kom spyan... gröttig och varm...
som min fru sa
"many people are koko, it is a normal thing" och jag antar att det är så... när vi är oss själva...
någonting inom mig vill tycka synd om gubben, han förnedrar sig själv och sitt liv... visst, men samtidigt vi lär oss älska våran förnedrelse - och så får det gärna vara...
men måste vi vara så grymma mot andra också? Räcker det inte med självförnedringen?
Gubben krypper ihop och stöper framåt.
Ännu en i rännstenen.
"jag är ingen poet... jag är gud" men övertygelsen i rösten har försvunnit. Han har tappat styrka och kraft, känner hur han tynar bort framför mig.
Så som jag också har gjort en miljontals gånger...
Rökt bort kvällarna...
Lyssnat på musik, suttit hemma själv och skrivit. Ögon genom ett fönster, ut i natten...