Jaha, nu börjar det om igen. Här sitter jag på min sängkant och är redo för att vanka ut i köket och koka kaffe. Min ischias gör sig påmind, och det är som det är eftersom jag vägrar att träna mig. Jag vet att allting skulle kunna bli bra om jag slutade att dricka, röka och om jag började att promenera, lyfta vikter och hålla på, men jag orkar inte. I den takten jag förstör mig själv har jag ändå bara 10 år kvar, så det spelar faktiskt ingen som helst roll detta. Jag kan ha ischias, då kanske jag lagligt kan få ut lite Citodon och sen var det bra med detta. Grannens mobilalarm surrar. Nån unge vrålar i huset, osäkert vilken lägenhet den befinner sig, man hör liksom saker via rören. Nej, jag är inte sinnessjuk, herregud, man hör faktiskt saker via rören i det här huset. Nu ska jag pinka och röka och dricka kaffe, helst samtidigt. Sådärja, nu hörs även jag i rören, jag är farbrorn som går och pinkar tidigt på morgonen, man kan höra honom vanka från sitt sovrum till köket till toaletten och därefter det här tunga strilandet. Jag undrar om det har ett ord, just ljudet som manspinkande gör i toaletter i ett höghus.

Sen var det ju det vanliga, hygienen, påklädningen, soporna, hej hej grannen, och med råg i ryggen knalla iväg till tunnelbanan. Där är kvinnan med stövlarna igen, den här gången iförd små spetsiga pumps under ett par svarta långbyxor. Snyggt, men kanske inte lika stimulerande som när hon har klänning på sig. Nu kan jag ju inte fundera på hur det skulle vara om jag lät mina händer glida upp på utsidan av hennes lår och sen längsupp med kroppen och låta klänningen följa med som av en händelse. Irriterande, men jag har bara att acceptera. Det blev inte bättre än så här idag. Åh så tråkigt det är alltihop, nu är det nog dags att försvinna in i sina egna tankar ett tag.

Jag var ju gift en gång. Jag hade ett hus, tre små barn, en arg fru som hela tiden sa åt mig att jag är dum i huvudet och onormal. Vi skilde oss eftersom jag inte satte på henne tillräckligt ofta, och då fick vi förstås sälja huset. Människorna som flyttade in var två stycken komplett blåsta individer som tydligen trodde att det var nyproduktion. De började riva ut allt inkråm i det vackra huset från 1958, för att istället installera modernt kakel och köksö och en sån där hemsk öppen planlösning som vilken normal person som helst får torgskräck i. De tog ner guldregnsträd, brudspireor och forsythian, alla buskar som hade växt i trädgården sen huset byggdes, och jag gick förbi så många gånger och hatade dessa historieförstörare. I detta moderna som finns nu så verkar det som att ju snabbare man kan ta bort det som har varit och ersätta det med i princip ingenting förutom nittiogradiga vinklar och högglansig vit lack, desto fortare når man maxpoäng och kan gå vidare till nästa nivå i vita-hems-häxan-spelet. Jag tycker att det är fruktansvärt. Hur som haver, mannen i familjen lyckades ha sönder en splitter ny spishäll det första han gjorde när han hade köpt huset, och hans fru skrattade åt honom och sa att det var typiskt lille Lasse, han har ju tummen mitt i handen. Där stod vi två alfahannar och glodde på varandra medan den enda kvinnan i sällskapet gjorde ner honom komplett och fullständigt. Jag log såklart snällt och trevligt, tyst och försynt som jag är, men både han och jag visste ju precis var på stegen han befann sig. Det där äktenskapet, tänkte jag, det kommer att hålla till ungefär tre år efter tredje barnet, sen är det slut, över, finito, och han kommer att komma ut ur huset vrålandes att han aldrig mer ska samarbeta med nån för att köpa gardiner, eller låta sig bli övertrumfad av nån kaskadspyende liten människa som inte kommer att kunna säga ecklesiastikminister förrän om ca 15 år. Sen blir det varannan vecka och varsitt samtal hos respektive skola vid kvartsamtal, eftersom de älskande tu inte längre tål att se varandra, och hon kommer att skälla ut honom i början av varje kvartal på grund av att han återigen har slarvat bort vantar, inte planerat sin semester, glömt att posta pappret till försäkringskassan, eller (gud förbjude) träffat nån frånskild tjej som han får ligga med varannan helg.

De här fåniga små vanliga människorna hörde av sig med hat och hot efter husköpet, och det kom brev efter brev om hur mycket vi skulle överföra till deras konto, då huset inte var i toppskick, och det var värmesystemet, och det var oklippt gräsmatta, och det var inbyggt lego under listerna och det var pentagram i jungfrublod under parketten. Det sista där med pentagrammet hittade jag på, men vi hade faktiskt skrivit "bajskräksnor" på väggarna i vardagsrummet när vi målade om, bara för att det var roligt. Gör man det vitt i vitt med två lager färg över så syns det nästan inte. Till slut, efter en onämnbar mängd med brev innehållande foton på husköparnas händer där de höll i gräs och lego, sa jag att det räckte. Exfrun blev hysterisk och hade väl skilt sig igen om detta nu inte redan hade röjts ur vägen, men jag höll fast. Nu skulle det inte bli mer. Husköparna hotade och hatade ännu mer och skrev att de skulle gå till Tingsrätten, varpå jag skrev tillbaka och sa "Jamen snälla gör det, då kanske vi äntligen kan få rättstavad och någorlunda intelligent formulerad information oss tillskickade, givet att ni filtrerar er själva genom en advokat." Sista brevet jag fick hade de skrivit sent en fredagskväll, förmodligen efter att självmant ha höjt promillehalten i blodet till den nivå att man helt utan skam kan kläcka ur sig "see you in court" och fortfarande tycka att man låter tuff. Jag skrattade så att jag nästan pinkade på mig. Sen stämde de oss. Därefter var det en viss mängd pinsamheter, åtminstone för deras del. Till slut kom domslutet. "Käromålet ogillas" stod det. Då blev jag glad!

Nu åter till kollektivtrafiken och den halvtomma vagnen på blå linjen. Här ska jag sitta en stund och titta på mina medpassagerare. Idag är det faktiskt en riktigt bra dag och jag sitter här och tittar på medan de andas och lever. En glor ner i sin mobil, en annan läser en bok. Det är nån populärvetenskaplig bok om självhjälp, och jag fryser lite.