Hur kommer det sig att vi vaknar varenda morgon? Just idag är utsikten mycket tillfredsställande, det ligger en mjuk dov blå ton över landskapet, som passar mycket bra ihop med de äggskalsfärgade hyreshusen på andra sidan parken. Jag ser allt. Jag deltar. Jag hittade Cordelia på soffan när jag gick ut i vardagsrummet, hon har sovit här i någon vecka nu. Förstår inte riktigt varför hon inte bara går hem, men jag har lärt mig att inte sucka. Det handlar om hennes behov, likväl som mina. Vi samtalar, hon har kontakt med sina behov tycker jag, eller hon snackar i alla fall ganska mycket om vad hon tror att hon behöver. Jag har varit nykter i kanske en månad nu, och även om jag mår bra så är jag ändå utmattad. Det rusar i både tankar och känslor, och minnen jag inte vill minnas hoppar på mig från alla håll.

Fysiskt var de första dagarna förjävliga. Jag hade förväntat mig sömnsvårigheter och en viss nervositet, men intensiteten i dessa symtom överraskade mig. Nätterna blev långa, fyllda med vändningar i sängen och en känsla av rastlöshet som jag inte kunde skaka av mig. Cordelia stannade här hos mig, det kanske är därför hon är här förresten, nu när jag tänker efter. Hon var orolig att farbror Alexander skulle bli rejält dålig och tvingade mig att skriva in hennes mobilnummer som vad hon kallade för ICE-kontakt. In Case of Emergency. Som om jag skulle falla ihop och dö bara för att jag inte dricker vin. Jag tyckte kanske att det där var lite väl mycket omtänksamhet och oro, så jag muttrade och gjorde som hon sa så att hon skulle lämna mig ifred.

Efter den första veckan, började jag märka subtila förbättringar. Min sömn blev djupare, jag vaknade mer utvilad och kände mig mer alert under dagarna. Det var kanske inte helt bekvämt för idioterna på jobbet, vanligen har man att göra med en ständigt bakfull sur produktägare som inte vill annat än att åka hem till sitt gryt, men nu blev det annat. En oväntat klar, rimligt intelligent, och jävligt arg man uppenbarade sig i korridorerna, och vankade av och an som en osalig ande. En efter en fick reda på att de skulle sitta upp i sin kontorsstol och se till att börja leverera ordentligt. Ingenting går mig förbi, jag ser som sagt allting. Jag kan inte säga att jag har använt vinet som ett sätt att undvika att hantera känslor och obekväma eller utmanande situationer; det handlar snarare om att jag har nära till ilska och ett uppslukande behov att bli sedd - till den grad att jag tyckte det var bäst att hålla mig i vindimmorna för att helt enkelt skydda andra människor från att antingen brinna upp eller bli konsumerade. Vinet gav mig möjlighet att vara ensam, en ständig följeslagare som alltid levererade, men nu har jag gjort slut. Det är över. Nu har jag bestämt mig för att endast slå folk om de har samtyckt till medelgrovt våld, men det är svårt att hålla sig. Tänk så skönt att få göra en plötslig rörelse för att trycka upp slumpmässig mellanchef mot väggen, med ena handen fast förankrad i hans slips och skjorta och med den andra handens öppna handflata släta till hans kind. Känslan av att huvudet liksom följer med i min explosiva energi och den överraskade ilskan samt den andres oförmåga att hantera sitt eget känslomässiga tillstånd som flimrar förbi i det där ögonblicket av våldsam smärta. Det är en intensiv närhet som jag saknar. En rå, elektrisk, eleverande känsla av lugn, öppet, stilla. Mångata, sommarnatt vid ett fridfullt hav, kompakt tystnad som trycker in sig i hörselgångarna och rullar ihop sig som lena katter mot trumhinnorna.

En av de största insikterna under denna månad var att jag tycker inte att någonting är roligt om jag inte får dricka vin och röka. Det är inte roligt att Cordelia är här, hennes närvaro går mig på nerverna, det är inte roligt att vakna på morgonen och vara farbrorn som ser ut genom fönstret och insuper förorten i gryningen. Det är inte roligt att sitta i farsans fåtölj och vara bitter. Ingenting är roligt. Det enda roliga jag hade under veckan var två dagars workshop på jobbet då jag fick i realtid bevittna fortsättningen på en dokusåpa som påbörjades redan 2018.

Här kommer bakgrunden.

I hjärtat av KvasiTechs kontor (vi kan väl kalla dagverksamheten så), där innovation möter ambition på daglig basis (enligt HR:s glassiga banners som hänger utmed väggarna), blomstrade en allians som lovade att forma företagets framtid. Här hade vi Elena, en stjärna med tjugofem års tjänst bakom sig, känd för sin hängivenhet och sin förmåga att vända utmaningar till triumfer. Vi jobbade ihop ett tag när hon fortfarande var en försagd testledare, men hon stolpade såklart vidare när hon inte längre stod ut med mig. Hur som helst. När den unge och ambitiöse Judas anställdes, beslutade Elena genast sig för att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet, i hopp om att tillsammans med honom leda företaget till nya höjder, och framförallt ställa tydliga krav för att stötta deras gemensamma kollegor i arbetet. På ytan såg det här ut att kunna bli storartat, och jag lutade mig självklart tillbaka i min kontorsstol, i väntan på katastrofen. Den kommer alltid.

Projektet de tilldelades var inget mindre än en revolution inom företagets teknologiska landskap. Judas fick ansvaret för projektets övergripande styrning, en roll som medförde prestige men som delvis positionerade Judas en bit ifrån de grupperingar som projektets framgång var beroende av. Elena tog sig an den tekniska utvecklingen, fabriksgolvet där den verkliga förändringen skulle ske.

Elena arbetade outtröttligt, hon hjälpte Judas att utarbeta riktlinjer och strategier och delade frikostigt med sig av sina kunskaper och sitt nätverk inom det stora multinationella företaget. Skuggor av missförtroende började hägra i korridorerna (lite som ringvåldnader) när Damian, en nyckelfigur med ett stort inflytande på företagets högsta höns (eller tuppar), trädde in i bilden. Judas, vars girighet inte kände några gränser, drogs mot Damians löften om snabbspår till framgång. Övertygad om att en allians med Damian skulle förhöja hans karriär, började Judas distansera sig från Elena och de värderingar av hårt arbete och innovation som hon stod för.

Damians ambitioner var dock inte utan baktanke. Genom att underminera Elenas arbete och ställning inom företaget, såg han en möjlighet att cementera sin egen maktbas. Han planerade ett avgörande möte med företagets ledning för att ifrågasätta Elenas bidrag och de senaste årens innovationer, vilket skapade en felaktig bild av stagnation och misslyckande.

Elena, som stod inför sveket och förlusten av inte bara ett projekt hon älskade utan också en kollega hon litade på, fann sig plötsligt isolerad. Hon sprattlade såklart, och ifrågasatte gång på gång Judas val att exkludera henne från diverse viktiga möten. Han kontrade genom att säga att hon skapade en outhärdligt fientlig arbetsmiljö och att han faktiskt bara försökte att göra sitt jobb.

Nåväl, tillbaka till de senaste dagarnas händelser.

Företagets pantheon sammankallades till denna tvådagars workshop, och jag var självklart inbjuden. Hel, ren, och välpolerad åkte jag dit, satte mig i en av stolarna i konferensrummet, och sen såg jag på medan hela melodramat rullade ut sig framför mig. Damian gjorde sig yttersta för att facilitera, och medan detta pågick hörde jag Elena gång efter annan påpeka brister i strategierna, fel i faktat, och i allmänhet göra oerhört tydligt att hon inte hade blivit involverad i planeringen inför workshopen, samt att Judas generellt sett höll henne utanför alla former av diskussioner. Till slut var det hennes tur att presentera, vilket hon gjorde alldeles strålande. Damian däremot, han var inte så strålande, han avbröt henne i förtid. Det hade han kanske inte gjort om han hade vetat om vilken typ av tryck som kokade inuti Elena. När han för tredje gången försökte att få henne av scen så lyfte Elena sin ena hand i en stoppgest, och bad honom med ett par välformulerade meningar att hålla klaffen och låta henne avsluta sin presentation på egen hand. När hon var klar gav hon honom en så lång och iskall blick att rumstemperaturen föll säkert 10 grader.

Oj oj oj så fin hon var. I grunden kanske jag hoppas lite att hon var så stark och fin för att jag var där, men eftersom jag är en nykter man nu och över 50 år gammal så kan jag inte tillåta mig denna typ av narcissistiska fantasier. Eller jo, det kanske jag kan. Hejja lilla Elena, du är duktig och bra. Ta alla vassa saker du har, din blick, din tunga, dina spetsiga steg igenom korridorerna, och skär dessa fåniga åsnemän till köttfärs. Aldrig ska du tro att du är maktlös, och aldrig ska du tro att du inga vänner har. Aldrig ska du tro att ingen ser vad som sker. Jag ser nämligen allt, och jag deltar - diskret denna gång, inte så uppenbart som när jag ville sträcka ut handen och nypa lite i din stickade ljusrosa kofta för 15 år sen.

Nu startar i alla fall dagen, det är helg och jag ska fortsätta vara nykter, jag ska ta mina 10 000 steg, och jag ska säga godmorgon till Cordelia som fortfarande tänder av efter sin senaste sväng med mansfjanten hon mot allt förstånd är förälskad i. Jag ska säga godmorgon och jag ska kanske hålla om henne en stund om hon gråter. Hon vill inte välja, men hon måste, och hon ska. Precis som jag. Jag måste också välja, men vad och när återstår att förstå, så jag väntar, ser på, och deltar idag, och imorgon, om vi vaknar då.