Morgon igen. Jag vaknar till ljudet av min gamla väckarklocka, den med ljusblå emalj. Den är en del av mitt förflutna, ett fragment av en tid som jag inte vill släppa taget om. Jag har behållit den, en påminnelse om att tiden inte står still, även om jag ibland önskar att den gjorde det. Den låter hemskt, men jag har haft den sen jag var liten och jag vill inte göra mig av med den. Det finns några saker jag inte vill göra mig av med, det är pappas gamla fåtölj, den här väckarklockan, och en gammal röd filt som min mamma svepte mig i när jag var nyfödd. Jag minns att jag sög på tummen fram tills att jag var tretton år gammal, och den där filten var det enda jag hade som kändes tryggt och säkert. Klockan ringer varje morgon och väcker min ovilja att släppa taget om alla minnen.

Jag kokade kaffe, och när detta var klart satte jag mig ner för att läsa tidningen, mitt köksbord som en ö i ett hav av tystnad, och jag glodde helt meningslöst på min bruna Arabia Ruska kaffekopp. Nu för tiden får jag ingen morgontidning, så jag har givit upp och övergått till att läsa nyheterna på mobilen. Jag gillade pappersprasslet, kaffedoften, lugnet före stormen. Jag tyckte om att sitta där vid mitt köksbord medan solen gick upp och läsa. Men nu prasslar inget nyhetsdoftande papper längre, ingen trycksvärta som gnider av sig mot vaxduken. På bordet ligger en svart spegel och väntar på mig. Antar att det är bättre än ingenting, bara ännu en förändring i livet eller samhället, där det bekanta och trygga ersätts av något nytt och mindre personligt.. Och ett meddelande. Väntar på mig. Vad är det här? Inkommet 5:30. Vad är det för någon alternativ person som skriver till mig så tidigt på morgonen? Och varför? Jag trodde att jag hade lyckats göra slut på alla mina mänskliga kontakter. Nåväl, jag får ta tjuren vid hornen då, hoppas att det inte är någonting upprörande.

Kallisto. Henne har jag inte hört ifrån på evigheter. Eller? Jo, det har jag, men jag har inte svarat, ser jag nu när jag går tillbaka en bit i tiden. Kallisto, mörkrets lilla Kallisto som tänker så mycket, min svarta katt. Vad vill hon? Vi älskade varandra i några år, det kanske vi fortfarande gör. Hon har ett lite komplicerat förhållande till sin egen potential, och sin skönhet, och resten av hela sin existens, men vem har inte det. Vad skriver hon? Det är säkert tvåhundra A4 som jag kommer att besvara med ett vykort, som vanligt.

"God morgon, Alexander. Jag drömde om dig inatt, och jag är så förvirrad nu att jag måste både berätta och åtminstone försöka få din syn på saken.Jag drömde att jag visste att du hade blivit utsläppet från ett fängelse, du hade suttit av din tid. Jag bodde med mina barn och min släkt i en lägenhet långt uppe i ett hyreshus. Jag visste att det första du skulle göra var att åka till mig och vara hotfull, vilket du gjorde. Innan du kom så förberedde jag mina grannar på att det kunde bli bråk, och mannen i grannfamiljen hjälpte mig att lägga in ett kortnummer till polisen i min telefon. Jag låste noga alla mina dörrar, och klockan sju på morgonen kom du och knackade på. Jag öppnade inte. Du blev arg. Sen hällde du in flera kilo köttfärs genom mitt brevinkast. Familjen tog bakdörren ut i vintriga kalla Stockholm, de gick ut för att röka. Jag blev ensam kvar och insåg att dörren de hade gått ut igenom var olåst och öppen, och jag blev orolig att du skulle kunna ta dig in, så jag sprang ut efter dem för att leta reda på dem, men de var borta. Jag hade låst mig själv ute dessutom, utan särskilt mycket kläder på mig. Det var så kallt och mörkt. Och jag fattar inte, vad ville du? Varför hade du blivit straffad, och varför kom du till mig med malet kött? Varför var jag rädd? Varför? Så många frågor. Snälla hjälp mig att förstå."

Ja du, Kallisto. Vad ska jag säga om det här? Klart jag kan hjälpa dig att tänka, det var jag bra på under den tiden vi var nära varandra. Men jag blev arg på dig och lämnade dig ensam med alla minnen av mig. Jag vill helst inte bli arg igen. Egentligen orkar jag inte svara på det här, orkar inte tumma fram några meddelanden som konstaterar det uppenbara. Kallisto, ditt undermedvetna säger dig att du är själv nu, du är själv, och du fryser i din ensamhet. Du straffade mig för min ilska genom att dra dig tillbaka och låsa in dig själv, det var aldrig jag som satt i något fängelse, det var du som låste mig ute. Så många gånger som jag har försökt, jag har ringt dig, jag har skrivit till dig, jag har sagt att jag träffar andra, bara för att få reda på om du kanske kanske känner ett stygn av svartsjuka, och kanske är det vad du har drömt om, kanske har jag hällt något rått och brutalt rakt ner i dina kontaktvägar. Varenda gång har du svarat med att det är väl bra för mig att jag har det ordnat för mig. Javisst, jag älskar Karin och Lena och Stina och Linda, och du Kallisto du frågade om jag behöver en sekreterare för att boka in allihop och hålla reda på deras födelsedagar. Så jag slutade att höra av mig för att du verkade inte bry dig om mig och mitt liv. Nu är jag arg ändå. Och ledsen. Men samtidigt faktiskt lite intresserad. Hon skriver till mig att jag har lämnat malet kött genom brevlådan och att hon fryser, utestängd från sitt eget hem, sökande efter sin familj. Så jag är fri i hennes dröm, och vi är båda i rörelse, medan köttet ligger inne i hennes hem och ruttnar. En bisarr bild, men jag kan inte låta bli att le en aning. Det är så typiskt henne att se symboler i allt, att hitta mening i kaos, till och med i de otäcka poplåtar som hon brukade lyssna på för att distrahera sig själv. Det fanns mönster i allt, även där det inte fanns något.

Tål att tänkas på. Kanske ringer jag henne senare. Kanske är det här moget nu.

Kanske ska jag ringa henne och säga att jag är en obearbetad händelse, en gammal konflikt, som fortfarande påverkar hennes nuvarande liv. Hennes uppfattning av mig är ej längre densamma, fängelset hon hade satt mig i talar om begränsningar, skuld, och isolering, och visst har vi isolerat oss båda två. Hennes frigivning av mig antyder att hennes personlighet har förändrats, och sålunda även min, den person jag fortfarande är inuti henne, min frigivning är en befrielse från hennes egna inre begränsningar och skuldkänslor. Jag är fri nu, fri att återigen hota hennes existens. Eller ska jag säga att det bara är hennes sätt att säga att jag är lika instängd i mig själv som alltid. Den råa och grova substans hon drömde att jag hällde ner i hennes brevlåda kanske är de råa känslor och olösta problem vi har mellan oss. Det var en bisarr och obehaglig handling, om det speglar hennes känslor för mig är jag en alltigenom oberäknerlig typ som har satt sig som en spik rakt igenom hennes hjärna. Men hon har varit på flykt länge från konfrontation, och den övergivenhet hon beskriver är egentligen inte sann. Hon flyr från gemenskap, hon är inte övergiven, hon är på flykt. Jag ska säga henne att hon flyr från sitt eget behov av att vara älskad, och att jag bara var en skugga på besök i hennes trappuppgång, en skugga som hon inte kunde eller ville förstå.

När jag ringer ska jag säga att hennes front är låst, men känner man till att källardörren är öppen, då är det bara att promenera rakt in i hennes varma och upplysta hem. Och där står jag, ute i kylan, betraktandes hennes värld från utsidan, undrandes om jag någonsin verkligen kände hennes inre landskap. Jag går inte in trots att jag vet att dörren är öppen, jag vill inte att någon ska tro att jag ska välta mormors gamla vas eller sätta flottiga handavtryck på speglarna. Men tänk ändå om det är därinne i värmen som jag hör hemma? Hon har alltid varit den som försöker skapa trygghet för andra, på sin egen bekostnad. Och jag? Jag var den som stod i centrum, men som egentligen ville gömma mig undan alla krävande blickar och ord. Vi är spegelbilder av varandra, hon och jag. Hon blev otydlig, jag blev alldeles för synlig. Hon älskar för att bli älskad, jag älskar för att få något tillbaka, av vem som helst. Jag har alltid känt mig som en främling, både i mitt eget liv och i andras, och försökt spela roller som jag trodde skulle göra andra lyckliga, men i slutändan har jag bara ljugit för mig själv och dem. Frågan är väl om jag vill vara en främling och ett potentiellt hot. Nåja, jag tänker inte vara skadlig den här gången, jag ska återinträda i hennes liv och visa henne att hon kan vara emotionellt exponerad och sårbar utan att behöva fly, att den transformation som hon går igenom kan ske utan att det förflutna på något sätt hotar hennes säkerhet. Jag ska säga henne att relationen med mig fanns egentligen aldrig och samtidigt har allt redan hänt. Kallisto. Vi är nya hela tiden, och ändå samma. Jag ska säga att det förakt hon känner inför mig och det jag gör egentligen är en sorts omsorg. Hon blir rädd när jag gör de saker som innebar ensamhet och förnekelse för henne själv, så på sätt och vis vill hon skydda mig, och jag henne, trots att det etablerar sig som rädsla, avsmak, och förtvivlan.

Nu är solen uppe över horisonten, Stockholm ligger platt utanför mitt köksfönster, som ett svartvitt fotografi, all skit är täckt av vit snö, och det är söndag. 20 alkoholfria dagar. Idag ska jag ner i mitt förråd och döstäda. Få undan granen. Ta hand om min numera rätt så bräckliga sinnesfrid. Sen ska jag ringa henne, eller kanske till och med gå in på förortsfiket där jag vet att hon sitter och glor på sitt kollegieblock varenda söndag, klockan 14:30, med sin vuxenvälling och sin arkivbeständiga penna. Ja nu har jag bestämt mig. Jag har bestämt mig för att vara en störning i det normala. Jag ska vara det oväntade och irrationella element som när som helst kan tränga in och röra runt i en annars så tillrättalagd vardag. Jag ska ge henne någonting sant att skriva om.