Kallisto betyder Björn. Lilla Björn, hon är som tagen ur Guldlock och de tre björnarna när hon sätter sig i förarsätet i sin bil efter att jag har lånat den; hon utbrister: ”vem har suttit i min bil” och ställer argt tillbaka alla reglage. Sätet. Ratten. Stationen på radion. Blänger på mig. Sen ler hon, och vill stryka mig över min sträva kind, men hon gör det inte. Det blir ett kort ögonblick då jag håller hennes blick med min blick, hon rodnar, ser bort, det blir tyst. Det måste vänta ett tag, jag är inte redo än, trots att mitt hjärta värker efter henne.

Jag hade henne förr, för många år sen. Kallisto har alltid varit det vackraste på jorden, så även nu när hon åldras. Hon frågar mig om Cordelia. Jag svarar ärligt att jag är nykter nu. Kallisto förmörkas när hon frågar om Cordelia, men jag vet inte varför skuggan hastigt rör sig över henne. Jag ligger inte med henne, utbrister jag. Förvånar mig själv. Kallisto kör bil nu, vi ska nånstans. Vet inte vart. Alexander, för i helvete säger hon. Varför tror du att jag bryr mig om vem du stoppar in din kropp i.

Jag skrattar, inte elakt. Ser ner på mina händer, vänder dem. Ja du, lilla Björn. Varför tror jag det? Hon svarar sammanbitet att det där är preskriberat och glömt, men när jag lägger min varma hand på hennes lår ser jag återigen rodnaden krypa upp längs hennes hals och kind. Jag låter min hand vara kvar, som en påminnelse om att hon är kvar hos mig. Hon ska minnas allt, och hon skjuter inte bort mig, även om jag ser att hon vill låtsas som om det regnar. Kanske borde jag säga det, fråga henne om det regnar. Låter bli. Ligger lågt.

Du är den strävan jag saknar, säger jag istället, med i mitt eget tycke en varm och mörk röst. Känner strålbenet vibrera lite. Jag tycker att det låter bra. Hon fräser nästan. Ring dina barn. Fräser hon. Ring dem och bli den pappa jag aldrig fick. Ta hand om familjen du lämnade.

Det var hon som skilde sig från mig, säger jag oberört - en nonchalans jag naturligtvis är nöjd med, men egentligen väller en helt gränslös skam upp inom mig och det jag vill är att ta ratten och vrida den 90 grader åt höger så att vi båda två åker rätt in i evigheten. Jag tar tillbaka min beröring och sätter igång radion. Det blir så in i bänken många känslor på en gång med den här kvinnan, vilket jag inte riktigt gillar. Eller? Jo, jag gillar det, men det är helt utmattande.

Kallisto, Kallisto, titta! Ser du evigheten här på höger sida? Så säger jag medan jag flinar och hon pressar ihop hela ansiktet för att absolut inte avslöja att hon tycker att jag är rolig.