Det är morgon igen. Jag tycker att det verkar vara morgon varenda dag. Det är lite olika färg på världen, men morgon blir det en gång om dygnet. Och varje morgon vaknar jag, känner efter om ryggen bråkar, tänker att idag ska jag äta rätt, gå ut på en promenad, dricka slut på allt vin och sen aldrig igen öppna dörren till Systembolaget, och det är väl bra. Sen kommer en eftermiddag, och framförallt en kväll och en natt, och detta är också någonting som verkar hända en gång per dygn. Då har jag inte promenerat, och jag har inte ätit rätt, mediterat eller ringt en kompis, heller inte skickat pengar till Röda Korset och jag har inte engagerat mig politiskt (även om jag röstar, för det tycker jag av nån anledning är viktigt, vuxet och demokratiskt). Jag är bara där jag är, där sitter jag i farsans gamla fåtölj och myser ihop med det enda som ger mig mening i livet - mina minnen och det här förbannade röda vinet. Ibland en whisky. Färdiglagad mat i ugnen. För mycket salt, fett och socker och en människa går under - vilket vi gör ändå, men undergången behöver väl kanske inte komma flera år innan livet är slut. Eller? Eller måste den göra det?

November skrev, jag läser. Det var bra det här att hennes barn tyckte att jag skulle ha alla brev när hon dog. Nu har jag någonting att göra medan jag går under, jag kan läsa, tänka, och dricka vin. Förlänga mitt eget elände med hennes elände. Jag gillar det på nåt sätt, all den här smärtan kan jag använda för att hålla igång en sedan länge död kontakt, och jag vet ju det. Jag vet att jag drunknar i mitt eget inre, hellre än att utstå risken att bli fjättrad vid verkligheten en gång till. Som han Prometheus, kedjad till sin klippa, så är jag bunden till mitt förflutna. Varje dag, när jag vaknar, känns det som att jag återigen står inför den där oändliga klippan, monumental och obruten. Jag var väl dum i huvudet då, jag som gjorde uppror mot mitt eget öde. Kanske skulle jag inte ha sprattlat så förjävligt, kanske borde jag ha gjort mig själv till en förtidspensionerad, outbildad man och publicerat insiktslösa konspirationsteorier på Internet, chemtrails, foliehattar och 5g. Kanske borde jag inte ha grävt ner mig i kunskap, fått hybris, tänkt att det kunde bli nåt av mig. Men nu är det för sent, nu är jag redan någon. Jag skapade mig själv, så att säga, lite trist ändå att all denna mänskliga nyfikenhet, uppfinningsrikedom och strävan efter autonomi sitter still i en gammal fåtölj i en dragig gammal hyrestvåa byggd 1968 och äter Keldas soppor. Men det är väl ett utslag av människans outtröttliga anda och förmåga att uthärda och överleva, att äta halvfabrikat och glo på porr medan samhällshjulen snurrar ett varv till, vad vet jag. Stora framsteg kräver ofta stora offer, och att enstaka individers uppoffringar kan ha långtgående konsekvenser för det större samhället, det vet vi ju. För mig är det helt dolt vad jag kan bidra med, förutom att jag kan glo på ett par bröst i tunnelbanan, hålla hysteriska medelålderskvinnor i handen medan de bölar över nån kulturmupp. Orkar fan inte tänka längre. Men här är jag ändå, och det ska tänkas, och tänkas. Men åter till November, det här skrev hon för många år sen, medan hon fortfarande hade mig i färskt minne, innan jag hade förvandlat mig själv till nån som bara ringde henne ibland och sen la på.

"Vet du vad jag insåg alla de där gångerna vi gick ut på krogen ihop du och jag, och du inledde samtal med någon som var som jag, men inte var jag. Jag insåg att jag har ingenting särskilt. Det finns fler som för andra framstår som jag, det är andra jag som är häftigare, mer attraktiva, vackrare kanske, kvickare, mer socialt kompetenta och framförallt mer ömsinta, som kanske förtjänar kärlek mer än vad jag gör. Människor som kanske är mer värda än vad jag är.

Jag insåg att jag kunde när som helst förlora dig, och jag ville så gärna höra dig säga bara detta enda, att du valde mig framför allting annat. Men det gjorde inte du. Du tyckte att jag var oattraktiv, en snorig unge som krävde av dig att lugna mig. Du lämnade mig, du gjorde inte ens slut med mig, du bara lämnade mig. Sen blev du ihop med en annan som du blev tryggt olycklig ihop med. Ni bodde i en lägenhet vid Stortorget, och jag trodde att jag inte ville ha dig längre, eftersom du var trasig och ganska bakom. Du drack och gjorde bara de saker du ville göra. Sen skämdes du, vi hördes, och då var det alltid jag som skulle lugna dig. Aldrig tvärt om.

Varför blev jag en snorig och störig unge som skulle hålla käften och bita ihop om jag grät och behövde dig, medan du kunde gå in som gud och lägga dig ner ovanpå mig och kräkas ut ur dig varenda ord du hade om all sorg du känner, om all saknad, helt utan skam? Saknad i mitt hår, det rann sorg nerför min hals, över båda mina armar, jag bar din vassa saknad i mina händer, under min hud, alla dina skärvor av gammal skräck instuckna i mitt hjärta. Men visst, jag är den snoriga störiga ungen som ska hålla käften och bita ihop, den unge som jag tror att du var när du var liten, den unge som du lärde dig att hata. Jag kan ta på mig det. Hata mig då, var en man som hatar barn.

Glömde du allt vackert? Jag tror inte det. Jag tror inte att du glömde nånting. Jag tror att du minns din pulkabacke, hur det känns att hoppa jämfota i regnpölar, jag tror att du minns hur skare svider i handen och i ansiktet när man ramlar på vintern. Jag tror det. Men kanske är det bara jag som minns halvfem och halvsex, kanske är det bara jag som minns hur man kunde sticka blyertspennan genom kassettbandet och snurra, snurra, snurra. Kanske minns jag allt det vackra för att jag är en snorig störig unge som gråter, övergiven vid en busshållplats, kissnödig, med blöta basketkängor, eller för varm i min röda fodrade overall, försvunnen in under klädkarusellen på Åhlens. Kanske minns jag för att jag är ett spädbarn som slutat att skrika efter att ha skrikit slut på alla tårar. Fortfarande hungrig. Fortfarande ensam.

Fortfarande. Men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll, för vi är bara som vi är. Jag hade en funktion för dig om jag kunde vara någon du avskyr, det är ändå bara dig själv du ser. Det är allt som sker. Min skuld är att jag finns, men jag kan faktiskt vara inget särskilt. Jag kan vara värdelös. Jag kan ligga och vifta med armar och ben och vråla, medan du kokar kaffe och verkligen inte vill vara där du är, och du orkar inte med en enda tår till. Inte ens en halv sekund, men du bär mig då, ändå.

Du bär mig, du bär mig. Dubärmigbärmig men du orkade inte bära.

Du bar mig, medan du inte orkade.

Och jag somnade. Stilla.

Jag ville ingenting illa, du viskade så, och du sa förlåt, men jag hörde ingenting.

Du valde mig medan jag sov. När jag vaknade var du borta, och jag sa förlåt för min värdelösa litenhet så många gånger, medan du klev in i dimman och försvann, eftersom du inte orkade se på dig själv i mina ögon. Och jag fattar det Alexander, jag förstår det, du ville ge mig allt jag ville ha, men när jag ville ha dig, då kunde du inte. En älskande människa vill ge sin älskade det finaste som finns, och du ville inte ge mig dig, för du har aldrig tyckt att du är det finaste som finns. Alexander, vi måste båda sluta be om ursäkt för vår egen oförmåga, eftersom så länge som du tror att du är värdelös, precis så länge kommer jag också att vara det, och precis så länge kommer du att önska att jag är någon annan än den jag är."

Alltså, här lägger samhällsbäraren och skattebetalaren undan papprena. Jag fattar inte. Eller jo det gör jag visst, men nu ligger ansvaret på mig att lösgöra mig. Och stackars November som bara ville äta upp mig med hull och hår, hon måste läggas till handlingarna om jag ska kunna bli nåt mer än nån åderförkalkad snart 60 år gammal köttbit hängande från en klippa. Jag vet inte vad som är vad nu, jag vet inte. Det är okänd mark, och varje dag kanske har en morgon, men vi befinner oss inte i en omloppsbana omkring en stjärna som sitter still i universum. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter still, ingenting är nånsin stilla. Det är som att klämma ner sig i en flygplansstol och tro att man inte tar sig nånstans bara för att ens egna ben inte rör på sig, och sen bli förvånad eftersom man efter 3 timmar hoppar av i Barcelona. Någonting pågår, hela tiden. Det går inte att konservera sig så här. Jag måste upp, och ut, jag måste bränna alla brev, ta mig loss från den där klippan, jag måste rädda mitt inkråm. Måste börja promenera och äta rätt.

Men inte ikväll. Ikväll ska jag gå och lägga mig, släcka lampan, och släcka min medvetenhet. Osäkert om det ska ske i den ordningen, men vi får se.

Imorgon är det morgon igen, på en annan plats i universum.