En beröring lika len som sammet
Den mantel som värmer i månens sken
Vi glömmer oss själva under rymddammet
Stjärnorna uppträder på en oändlig scen

Din tunga kropp mot mitt tunga hjärta
Fingrar som flätas samman med varandra
Drömmer oss bort från all denna smärta
Ända till galaxens vändpunkt vill vi vandra

Blickar in i din själ, så lik en nebulosa
Underbar, frestande, förfärlig och hotande
Stoft och gas bildar det grandiosa
Inom mig skildras dock besvärligt lidande

Du och jag, vi var två dårar i en supernova
Men endast jag fäller tårar; är nu redo att sova