Vattenpölar nu blank is
under vitt tjockt täcke
En i dunklet spöklik genväg
ikväll en magisk portal
Alla tankar om mördare, våldtäktsmän,
rånare; har tackat för sig
Ingen rädsla denna kväll

Portalen snart kolsvart,
inte längre lika magisk
Pölar av is i glömskan
Hon föll i slowmotion,
tappade andan;
Såg sitt liv
från början till slut

Hon var bara barnet kanske tio eller så
På skolgården stod hon; snöbollar i luften,
kastades av pojken som var två år äldre,
både större och starkare
Hon var lika försvarslös då
som nu
Tjockis! Tjoc-k-k-i-s-s …

Skratt och namn hon glömt, tvingat bort
ur sitt undermedvetna för
sin överlevnads skull
Stod och tittade på den lilla flickan
Utan möjlighet att erbjuda skydd
Onda skratt förvrängda röster
Tjockis! Tjoc-k-k-i-s-s …

Öronen ringde, svanskotan värkte
fortfarande vid liv ändå
En manlig röst fick tårfyllda ögon
att förbryllat slås upp
En hand på sin axel; blå ögon i mörkret;
Bänk upplyst av varm parklampa
Sittandes bredvid varandra

Han kände till hennes namn
Varningsklockor ringde
Han sa: “Du kommer nog inte ihåg mig,
vi gick i skolan tillsammans”
Ej stött på varken mördare, våldtäktsmän
rånare;
Endast mobbaren från barndomen

Han sa: “Den här stigen brukar te sig öde
om natten; ger mig chans att rensa tanken
Sen såg jag dig på marken,
det måste ha varit ödet”
Hon återupplevde snöbollarna;
Hennes enda minne av mannen
med ljusblåa ögon

Du mobbade mig

Minnen skildrades bakom dessa ögon
Liksom minnen hade målats inom henne
levde de samma händelse?