Mot din kind, mot varje ådra, sena,
varje ben som formats för att bära
stryks i flykt min vänstra silverfena -
vattnet gör det svårt att komma nära.

Fenorna blir svåra att förena
när vi slits allt närmare varandra:
smeker dina läppar med den ena,
viftar bort paniken med den andra.

Jag, som en av många rädda fiskar
gråter för att bäras genom natten.
Vågor bryts mot huden, och du viskar
\"Tårar saknar mening under vatten.\"