Amanda gömmer sig bak tyllgardin;
du vet väl att det är din blick hon skyr?
hon räds ditt sinnessvaga opiegrin.
Och ändå stannar hon en timme till -
det tycks dig märkligt, att hon inte flyr,
hon vet att hon kan gå närhelst hon vill.

Din midnattsdam fick sina pengar nyss,
nu droppar stearinet mot din hand
som om det brände bort den bleka kyss
Amanda gav dig i en feberdröm.
Snart slumrar du igen i helvetsbrand,
I lustans lekar djupt i svavelström.
...

Du vaknar med ditt huvud likt ett sår,
och orden ligger spruckna i din famn,
de sörjdes dem blå och blodiga igår.
Du räds vartenda ljud och blott
ett andetag som liknar hennes namn:
Amanda? fast du vet att hon har gått.