Väckarklockan står i fönstret,
där den hackade sekunder
tills vinden gjorde halt på klippan
när forsen ner till fjorden stelnade
och vattenytan, spänd till spegel,
väntade på tid.
Även flugorna är del av tystnaden.

Han har just insett följden av
att tiden drivs av ökningen i entropi.
Det är en outhärdlig tanke
som leder till att allt till slut,
hela rubbet så att säga,
blir upplöst till ett slafsigt töcken,
i bästa fall en dimma.
Återstoden är en intighet
där faktum upphör existera.

Nu faller manuskriptet ur hans knä
och som vita fåglar vajar folioarken ner för stupet.
Väckarklockan startar
och det tar fart igen.
Då går han in
och börjar om på nytt.