Du går förbi mig.
Min ägarinnas trädgård bor jag i.
Allt annat i trädgården har andra färger än mig.
Och fastän det kan låta som att den författare som skriver om mig, har en gåta på gång..,
Så vill jag skarpt dementera att så vore fallet!

Jag vill med den pose som jag ståtar med , I trädgården där jag står...,
Ståta med att jag fortfarande står kvar.
Och att jag blivit sedd...,
Bara av EN människa, men ändå!
Det betyder att jag ändå har blivit uppskattad av Någon, för den jag är!

Små små blad, som ska påminna om körsbärsblomsterblad är en del av min utstyrsel.
Men det är ändå inte så många betraktare som uppskattar mig, trots att jag förstått, att blommor i alla dess slag, tidlöst är på modet!

Men du som jag skriver om I första stycket. Du som i nutid mig gick förbi.
Du tog om mig notis!
Och eftersom det inte är så ofta som jag uppskattas , så kan jag ärligt säga att jag blev GLAD!


Enda skälet till att jag egentligen har fått stå kvar, för min ägarinna,
är att vi har en historia tillsammans som inte går att bortse ifrån!
Egentligen borde jag väl bli glad för att detta, min ägarinnas och mitt band...,
Ändå finns kvar?

Men hur är det;
Egentligen:
Är affektionsvärde, det största utav värden?
Är affektionsvärde, om man ska hårdra det...,
Det största beviset för att kärleken är blind?