när hon en natt steg ur nattlinnet att möta vintern
naken höll jag först andan men hisnade inför tanken
på saknad och gjorde hellre detsamma än att vakna

- nånsin, eller ensam igen


Två snabbt svalande nattlinnen mot golvet senare
stod dörren öppen tills elden i stugan motvilligt dog



utkyld och bortglömd tills timret i väggarna ruttnat
ner i dyn där hörnstenarna långsamt sjunkit så djupt
att inget minne nånsin lämnats att vittna om oss alls