Ett extra filter.
När jag ser vad jag ser, blir allting ljusare.
Och det gäller det mesta för mig.
Jag önskar att allting i sådana lägen,
När allting är vackraste vackert,
Att just vad jag ser,
Skulle kunna fångas på fotografi.
Men det går inte.
Tyvärr.
Tro't inte att jag inte försökt.
Jag var där...,
Med min mobilkamera,
Och den har ändå fångat många vackra motiv,
Men att fånga det som är vackraste vackert,
Det kan den inte.
Tyvärr.
För det behöver man vara på plats,
Och jag förstår bara inte varför?
Fastän jag bakom pannloben har kommit att förstå, att bara det, inte är en fy skam det heller.
Men det är ju så ; De Facto.
Att vad jag vill föreviga,
Det får mitt minne göra åt mig.
Det kan ingen kamera fånga.
Det som är vackraste vackert,
Och när man är där,
Och ser det enastående motivet,
Och upplever den enastående känslan för,
Händer inte var dag det heller.
Men det händer.
Och det får mig att bli tillräckligt motiverad att vilja förstå; Varför är kameran i detta läge min edsvurna fiende?
Och hur kommer det sig,
Att; Nuet är det enda som finns, när det vackraste vackra ses med dina känslomässiga ögonmått?
Och varför är minnet av det vackraste vackert så att lita på?
Hur länge håller minnet?
Är minnet med mig, eller emot mig? Som Jesus skulle ha sagt,(fast då inte angående minnet, för han sa något annat, om att vara med eller emot. Men jag applicerar härmed hans någotsånär tal, lite lösryckt ifrån hans sammanhang).