Han satt på träbänken vid vattnet. Hamnen var soldränkt och brisen fick hans mörkblå skjorta att fladdra, mycket lätt vid ärmsluten.
Han satt, solvärmen till trots, ihopknycklad. De jeansklädda benen i kors och armarna över bröstet. Med sin kropp höll han sin plats inmutad.

Jag satt längre bort, på andra sidan av hamnbassängen och såg kroppshållning och medvetenhet. Jag kunde inte skönja anletsdragen. Såg mörka solglasögon och ett hak- och kindparti klätt i skägg.
Det dröjde inte länge innan han kände mina blickar. Han öppnade upp kroppen, lät ena foten vila på knät, lät armarna vila rakt utsträckta längs med bänkens ryggstöd. Denna positionsförflyttning, nu vidöppen famn som resultat.
Han lyfte ansiktet mot solen och visade hela vägen hit bort att han log.

Jag vände bort blicken och lät mig skamset erkänna att jag tagits på bar gärning.

Hans kropp höll sig öppen, pratade vänligt till mig. Höll kvar mitt intresse även om jag kämpade med att behålla min blick för mig själv. Jag tog upp min telefon och låtsades skriva på den, lyfte huvudet ibland, som för att tänka. Någon sekund vågade jag mig på att snegla, satt han kvar? Det gjorde han, fortfarande med öppen, vänlig kropp, leende, glittrande.

Jag fortsatte att skriva. Nu låtsades jag inte längre, nu behövde jag inte tänka. Nu rann orden ur mig av sig själv. Tummarna hade svårt att hinna forma skrift i samma tempo som berättelsen skrev sig i huvudet.
Han satt kvar. Nu tillbaka i fundersam ihopknyckling. Leendet hade upphört och jag hörde ända hit hur rynkan i pannan slet i honom. Jag stannade upp i skrivandet, lät sekunden bli ytterligare en.
Lät mina korslagda ben falla ur varandras grepp.
Lät fotsulorna ta fäste i marken. Så satt jag. En minut. Han såg. Han öppnade upp, lät sina fötter få markkontakt och lät sina händer vila i knät. Jag kunde inte låta bli att undslippa ett leende. Kände det stiga mot ytan som oljan gör ihälld vattnet.

Han satt kvar. Stilla i sin stabila position. Jag satt kvar men tog upp min telefon igen. Fortsatte att skriva. Det rann mellan oljedropparna. Det formade sig ord, meningar som krävde uppmärksamhet. Mina tummar flög.
Texten pausade sig.
Min blick sökte inte längre omvägen till mannen, som den tidigare gjort för att inte vara så uppenbar. Nu sökte blicken sig direkt. Direkt mot bänken tvärs över hamnbassängen. Han satt framåtlutad. Armbågarna vilade på knäna. Händerna, fingrarna ihoptvinnade, som i bön, placerade i luften mellan benen. Ansiktet rakt vänt mot mig. Hela han frågade. Får jag? Vill du?