Äiti
Saker jag lärde mig av min mor:
Allt är hennes fel - äiteen vika.

Som det självklara nav till andningen, ursprungets källa.
Som den urkraft ett moders liv bär - är,
hur kan det krympas ner i lista?
I ord?

Hon vars andning från tillblivelsen ligger intill
mina hjärtslag.
Hon vars tankar
av oro, av hopp, av tillförsikt
intravenöst läckt in genom blodbarriären.

(Av fasa.)

Hon vars andetag i nio (eller sju) månader bäddat in min
kropps celler i självklarhet, tillförsikt och trygghet.

"Du är livet."

Hon som gjort mig till kroppen som ympats vidare.
Förts framåt i livet.
Kroppsdelen som kapats av.

Hur kan urkraften särskiljas från kroppsdelen
efter att navelsträngen klippts - sågats av genom
tonårstrots och egna val?
Hur kan en moders gärningar krympas ner i ord?

I lista?

Ett andetag in. Hon bär dig i sin luft.
Hon bär dig genom sitt hopp.
Genom sin tillförsikt till sin, av sin kropp, ympade,
kreation. Krona.
En mor bär.

Ett andetag ut. Du får gå.
Hon tror på kraften i sig själv.
Hon vet att hon har urkraften.
Styrkan att låta dig gå.

Det lämnar inte. Det andas. Det rinner i ådrorna.
Min mor.
Mitt urträ.
Hon allt springer ur.
Hon som kan bära alla skulder som sina.
Hon som kan låta regnet skölja lövverken
i vårens skiraste lindblomsgrönt.
Hon som kan låta ekbarken garva fram det
mjukaste skinn.

Jag bär dig, min mor, min äiti, i mitt inre och på min hud.
Jag hör din tilltro till vår gemensamma kunskap.
Till vårt arv.
Din kunskap inte bara om antal matskedar i recept
utan även kunskapen, vissheten i att
våga modet
att se andra rakt, ärligt i blicken.

Saker jag lärt mig av min mor:
Allt är en mammas fel -
För en mamma har alltid rätt.