Andas.
Hrm.
Fortsätter att balansera.
Mellan den prestigelösa arbetsgruppen,
Till den högt rankade "vi har utbyte av varandra för att du jobbar där och jag jobbar här" attityden.

Jag kommer, off.
Behöver vända om.
Städa upp och ordna med mitt.
Det går åt, helvete. Helvete.
Min värld rasar, men jag lyfts upp.
På något bakvänt sätt.
Vänder tillbaka.
Gnistor och sprakade krafter.
Det går att relatera till de myndiga barnen. Och på samma plats möter jag de barnsliga pensionärena. Ge mig ett glas till pinot. Du vet vilken druva. Alla flyter ihop. Jag är mitt i mitten. Men mer relaterbar gentemot de äldre. Jag hör hemma med gråa hår och förtvivlan. Och säg den människa som levt ett liv utan förtvivlan. En 18-åring kan ha upplevt en värld med missnöje och oro men kan ha klarat sig undan ren och skär förtvivlan.

Håll upp och håll ihop, för att jag måste och samtidigt så otroligt utschasad och hur ska jag orka? Ingen vet. Jag faller isär. Och jag blir så vansinnigt trött. Trött på er alla. Och mest mig själv. Jag ser, jag ser att vi är lika många som är fast i sökandet och i otillfredsställelsen. Lika många som är lika. Men på olika platser.

Men!

Det delar vi.
I vår ensamhet.