Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Barnet

Jakob stannade till strax innanför entrén till sjukhuset.

Han titttade på den kaklade väggen till höger. I mitten av väggen hade en modern väggmålning placerats som föreställde en fiskebåt som drog upp nät.

Det påminde honom om hans tonårstid, när han arbetade på en fiskebåt. Det blev arbetsdagar som började fram på småtimmarna, medan alla i staden sov ännu ett par timmar. Han kände både en olust och en saknad på samma gång, som om det påminde honom om de val han gjort som lett honom fram till där han var idag.

Han gick rakt fram, och tog trappan bredvid hissen i stora kliv uppför till andra våningen på sjukhuet. Där stod i tydliga versaler ”Förlossningsavdelning och BB” följt av en pil som pekade höger. Han svängde till höger och öppnade dörren in till avdelningen. Strax innan dörren var en disk, där en kvinna satt i sjukhusets dräkt med den vita hättan högt på huvudet. Han stannade till vid disken. Kvinnan var upptagen att skriva i en bok med tjocka pärmar, och tittade inte upp med en gång.

Efter ett par minuter tittade hon upp på honom genom sina tjocka glasögon.

Ett uppfordrande ”Vad önskas, herrn” kom med bestämd röst från henne. Han kände sig med ens osäker och helt malplacerad. Här brukade inga män vara, det var en helt igenom kvinnodominerad värld. .

”Mitt namn är Jakob Olsson, och jag är här för att hälsa på min hustru Eva Olsson, och vår nyfödda son”. Det var med en konstig känsla orden kom över hans läppar. I fickan brände som av eld.

Kvinnan slog upp en sida i en pärm som låg bredvid henne. Hon lät ett finger löpa över sidan, och tittade sedan på honom.

”Hon finns på sal 12. Det är näst längst ner på höger sida i korridoren” Hon tvekade ett ögonblick.

”Er son är på barnsalen, och kommer inte att vara inne hos Eva förrän vid mattiden om 2 timmar”

Hon tittade bort ett ögonblick.

”Om ni vill, kan ni titta på honom genom fönstret, jag kan be en barnskötare visa vägen”.

Hon lyfte en telefonlur och slog ett nummer. En ton hördes. Hon pratade kort med den som svarade i luren. När luren lagts på så meddelade hon kort att en barnskötare kom för att visa.

---

Jakob följde efter barnskötaren. Mitt i korridoren öppnade hon en dörr på vänstra sidan, och lät honom gå in genom den före sig. Han stannade till ett ögonblick, och när hon passerade fortsatte de framåt till ett fönster på höger sida.

På andra sidan överväldigades han av synen som mötte honom. En rad små sängar stod i ett kalt rum, där det på ena sidan fanns ett bord med en våg, och en hög med filtar och lakan.

”Er son ligger som nummer 2 från höger”. Barnskötarens röst var tunn och lät som en viskning.

Han lät sina ögon vandra över barnet. Barnet såg ut som upphöjning under en vit kulle, medan huvudet stack fram, med mörka fjun och vitrosa kinder.

Brevet i hans ficka brände nu som en glödgad kolbit. Texten från den enda sidan vandrade över hans näthinna över barnet i sängen.

I brevet skrev Eva om de svalnande känslorna de haft för varandra efter de två första barnen, hur arbetsamt livet är med honom borta så många månader. Att saknaden efter tvåsamhet gnagde i henne, och att hon träffat en man som gav henne den närhet och kärlek som de inte längre delade.

Ilskan vällde upp inom honom som vulkanens magma. Het och obeveklig rann den ut i blodådrorna. Utåt märktes inget mer än att hans ögon mörknade och blev helt svarta. Barnskötaren stod tyst bredvid honom, väntande. Där och då bestämde han sig – barnet i sängen var inte hans.

Han vände sig om och började gå mot dörren. Barnskötaren blev överraskad av hans hastighet, och hastade efter honom, men han hann före till dörren, och sköt bryskt upp den, och svängde till vänster i korridoren.

Utanför sal 12 stannade han till ett ögonblick. Innanför visste han att Eva låg. Och som om det var den mest självklara sak öppnade han dörren och stegade innanför den.

Eva låg bortvänd i sängen och verkade sova. Hon ryckte till och rullade över på rygg och såg mot honom. När hon såg honom spärrade hon upp ögonen med en nervös ryckning i ögonlocket.

Han stannade till vid sängen och de såg på varandra. Han nickade mot henne, och hon log nervöst mot honom.

”Goddag Eva,” hand röst var fast och lät normal, tyckte han, ”jag har varit och hälsat på barnet”.

Hon tvekade. ”Kära Jakob, så glad jag är att du hann hem i tid. Jag och barnen hemma har längtat så” Hon utstrålade ett virrvarr av motstridiga känslor.

”Längtat?” han sade det frågande.

”Ja, längtat” hon var bestämd i rösten, ”det är ju trots allt vi som är en familj.”

Han lät pausen i samtalet sträckas ut.

”Längtan är nog ensidig, i så fall, du har tydligt gett mig besked var du har dina känslor, hos en annan”

”Det är över. Han har rest bort och kommer inte tillbaka.” Hon lät svag i rösten och kunde inte möta hans blick.

Nu blev pausen påtaglig. Tystnaden mellan dem växte till och ingen sade något.

”Eva, vi är en familj på fyra personer och en bastard” Hans röst var hård och oförsonlig. Inget i hans röst gav utrymme för erkännande. ”Barnet därborta  är inte mitt”

Eva såg förkrossad på honom. Hon svalde hårt och andades snabbt.

”Du får tillse att barnet lämnas bort snarast möjligt, på något annat sätt kan det inte vara”. Han stod stel och obeveklig vid sängen. Hon såg på honom och sökte någon utväg. Till slut böjde hon på huvudet, och nickade tyst.

När han gick ut från sjukhuset kände han den stilla tillfredsställelsen av att saker blivit så som bestämts.




Prosa (Kortnovell) av Linil VIP
Läst 25 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-06-06 13:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Linil
Linil VIP