Himlen är spänd som en båge över husen. Känner skyns tunga doft av hemlika förhållanden. Det är alla de mörkröda husen och salarna, kyrkan, tornet. I den ljumma sommarnatten går jag ännu hand i hand. Doftar in gruset som skrapar mot mitt nakna skinn. Ängsblommorna böjer sina halsar i vinden, till musiken av vår kontakt, våra ord och röster. Alla minnen doftar sött. Tror jag andas större här, när jag går här med dig. Och undrar om det ens går att fara långt, långt bort. Stoppar byn i en låda. Att bära innanför huden.

Kanske det började någonstans i evigheten. Denna rastlösa resa. När vi åker ska vi bränna alla skepp och titta djupt in i tomheten. Kan du det? Darrar inför känslan att glömma. Att aldrig se åter.