Det fanns ett kärr på den gård där min far växte upp. Som kärr var det omöjligt att odla, oanvändbart för bete och för mycket arbete att dika ut. Det låg där det låg och så var det med det. Ibland gick någon kviga ner sig i det och behövde råmande hjälpas upp på fast mark men annars var det lika bortglömt som ointressant.

Men en gång varje år gav detta kärr upphov till konflikt, till bråk och höjda röster i en familj där annars den sortens lydnad härskade som handfast, blåmärkt disciplin ger upphov till - när höet skulle bärgas. Om du någon gång hjälpt till, eller ens sett på, när hö bärgas för hand så vet du två saker. Det första, att det är sommarens allra vackraste dag det sker på. Den dag när en obarmhärtigt stekande sol gassar från en klarblå himmel på rödbrända nackar, ty gott hö kräver bra torkväder. Det andra är att det är tungt, det gör ont oavsett hur ung du är eller hur vältränad du trodde dig vara. Efter några timmar med lie, med att lyfta hötjuga efter hötjuga med nyslaget saftigt hö upp på hässjorna under en stekande sol skriker din kropp efter vila.
Det pratas ibland om pannben inom sport, att det krävs en speciell sorts människor för att orka saker, att dessa människor är annorlunda och i mindretal. Men alla som någon gång rest sig efter lunchen under höbärgningen har den sortens pannben. Varenda en. Män som kvinnor. Barn som gamla. Då, när hela din kropp smärtar, ryggen känns bruten och det skulle vara så lätt att säga "Vi fortsätter imorgon. Torrvädret verkar hålla i sig". Men det gör ni inte. För allt ni vet är att solen lyser och höet ska bärgas.

Det är i slutet på den här dagen det händer. När den sista ängen snart är slagen och den sista hässjan snart är full som kärret kommer på tal.

- Nu får ni slå kärret barn innan solen går ner!

Det protesteras. Det frågas varför. Det argumenteras om att kärrhö är grovt och utan näring. Att knappt ens fåren äter det, att det är meningslöst arbete i ett kärr fullt av mygg, knott och iglar. Vissa år delas tunga, tigande örfilar ut till de mest högljudda. Vissa år räcker det med en blick och minnet av förra årets slag. Men detta året kommer en förklaring. Kanske för att de som protesterar nu är längre och grövre än den som delar ut bestraffningarna. Kanske för att gårdsfadern är äldre och behöver spara krafterna till nästa dag. Vem vet. Men likväl sägs det plötsligt högt...

"När svälten kommer är kärrhö skillnaden mellan liv och död. Ni har aldrig gått hungriga på riktigt. Ni har aldrig begravt syskon och varit tvungna att själva gräva graven för ingen annan fanns som orkade. Ni vet ingenting om det och jag kan ingenting lära er. Men minns detta, att inte slå kärret är att göra sig själv till Gud Fader och så länge detta är min gård ska kärret slås och höet bärgas."

Och kärret slås en sista gång - blött, tungt kärrhö hässjas under bitter tystnad. Och nästa år har lunginflammationen tagit den som upplevde den sista svälten. Och kärret får ligga där det ligger, blommande i fredlig ro.