Det är fest.
Vi är på balkongen. Tar en cigarett. Ingenting har hänt. Kanske ingenting kommer att hända. Men situationen kräver en konversation. Där inne pågår festen, men vi två är i en egen bubbla, utanför tiden.

- Berätta allt om dig själv!
- Det blir roligare om du gissar.
- Ok. Jag tror att du är….modig!

Har jag någonsin varit modig? Utifrån sett - ja antagligen. Jag har kastat mig ut i saker. Flyttat, brutit upp, flyttat igen. Men varje gång av feghet, inte mod. Det är lättare att springa än att stanna. Det är lättare att tro att det ska bli bättre, att JAG är bättre, nästa gång. I nästa situation och i nästa relation. Alla sammanhang blir långsamt geggigare och geggigare, fyllda med gamla misstag och förlorade förhoppningar tills du knappt kan lyfta foten ur gyttjan. Jag springer lagom det börjar bli lite kladdigt, längre väntar jag aldrig. Gyttjan får andra stå i.

Har jag något fysiskt mod? Nej, inte om mod är att göra saker trots konsekvenserna. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. Aldrig. Inte en sekund. Vilket ibland är en gåva eftersom det kan få ren idioti att framstå som mod. Om du kisar lite och står tillräckligt långt borta.

Men fan. Hon behöver en historia…

"Jag väntade på bussen en sommar. Idiotiskt tidigt, eftersom jag jobbade på sopåkeriet i Lund och regeln var att alla sopbilar skulle rulla ut genom grindarna kl 06.00. Så, i alla fall, 04.35 måndag morgon står jag tappert och väntar på bussen. Malmö är helt tyst.

Du borde förresten gå upp kl 4 en måndag morgon nu på sommaren. Bara för känslan av att vara helt ensam. När staden är tyst och håller andan. När allt kan hända eftersom inget har hänt. Innan det finns någon aktion som kräver en reaktion. Det är helt enkelt för tidigt, till och med för naturlagarna.

Men skit samma, jag står där med min ryggsäck med matlåda och ett äpple i och naturligtvis är jag inte ensam. Det går förbi en kille som får syn på mig och kommer fram. Jag tänker att han nog är på väg hem från en fest eller en klubb och nu vill han bomma cigg…

- Ge mig din väska.

Han höjer inte rösten. Sträcker bara fram handen. Ser inte arg ut, mest blank och jag är så övertygad om att han är en lagom full kille på väg hem att jag varken blir arg eller rädd.

- Nä det kan jag ju inte. Det är ju min väska.

Jag ler samtidigt brett och pratar som du pratar med små barn och fyllon. Tydligt, långsamt och i det här fallet dessutom lite milt förebrående.

- Ge hit väskan!

Nu står han ända uppe i mig, definitivt innanför min personliga zon, med sitt ansikte mindre än en decimeter från mitt och sträcker sig efter ryggsäcken. Men jag är fortfarande så bergfast övertygad om att han bara är lite full att jag fortsätter att le milt och pratar om möjligt ännu långsammare och tydligare.

- Det här är ju min väska. Den ska jag ha med mig till jobbet. Den kan du inte få förstår du väl.

Han får tag i en rem och börjar dra i den för att få loss ryggsäcken. Fortfarande utan att se mig i ögonen. Fast det känns inte som att han egentligen försöker speciellt helhjärtat. Mer som att det hör till, som att det förväntas av honom. Jag lägger min hand på hans arm samtidigt som jag håller fast ryggsäcken med den andra.

- Men du. Borde inte du gå hem istället?

Han tittar på min hand som helt lätt vilar på hans arm, tittar mig i ögonen och ler plötsligt sekundsnabbt in i mitt leende, innan han släpper väskan och backar.

Fortfarande utan att säga något börjar han gå neråt längs med Bergsgatan igen och jag hinner tänka ”Stackare. Hade han frågat efter en cigg istället hade det gått bättre” innan bussen kommer och jag glömmer bort alltihop.

Några dagar senare pratar jag med A och berättar det som en rolig anekdot.

- Du fattar att det här var ett rånförsök?
- Va? Nä. Han var bara lite packad och på väg hem från krogen. Det är inte konstigare än när du och jag mötte R på väg hem med en hel jävla GB-gubbe under jackan, skitfull och nöjd med sig själv.
- Luktade han sprit?
- Vem då?
- Killen som försökte råna dig? Luktade han sprit?

Nu är det A som pratar med mig som till ett inte så snabbtänkt barn i förskoleåldern.

- Eh. Nä men det behöver inte…
- Ok. Visst. Det är fan ett under att du hittar hem utan personlig assistent så jäkla korkad som du är. Herregud!"

Så ja. Inte modig på insidan. Men ibland på utsidan.
Om du står en bit ifrån och har solen i ögonen tidigt en morgon när du tittar söderut längs med Bergsgatan.