Över åsen steg solen och spred sina strålar genom skogens löv.

På gården i dalen hade Emil varit uppe länge redan. Korna och grisarna hade fått sin vanliga skötsel, halm bytts, kon mjölkats.

Armarna värkte en smula, och fötterna hade börjat få värk. Läkaren pratade strunt om ”portvinstå” som om han skulle ha råd med så fin dryck. Han som på sin höjd köpte en kvarting till jul!

När han gick in i boningshuset på gården, mötte han i hallen Kristina, som vaknat för en stund sedan och varit i köket och ordnat med morgonmaten. Han kände lukten av den vanliga råggröten som stod på spisen. Den var så välbekant att han inte reagerade när den nådde hans näsa. Han önskade ibland att det kom något annat, som ett nybakt bröd. Men det reserverades till någon söndag i månaden. Gårdens ekonomi var skral, för att inte säga usel.

- -

Emil tänkte bittert kort på hans föräldrar Johan och Karna, som bott på gården till de – gamla och senila – gått bort, lämnande efter sig inte mycket mer än det de kommit med till gården. Med större bitterhet och även en smula hätskhet, tänkte han på Nils, som lämnat gården så fort han kunnat. I deras sista samtal de haft hade han bett sin bror att stanna kvar och hjälpa till, men brodern planerade att komma hem igen efter ett par år, när han tjänat ihop pengar att rusta upp gården med. Det var nu mer än 30 år sedan.

Det första året hade det kommit ett brev i månaden från Nils. Han berättade att han hade svårt att finna arbete, missväxt och övertalighet rådde överallt. Efter det första året kom så inga brev. Det dröjde ytterligare 3 år innan ett brev kom, poststämplat i Danmark. Nils beskrev utförligt hur han valt att åka till Danmark, som skrek efter arbetare.

- -

Emil gick in i köket och sate sig vid bordet. Kristina kom strax med den långa kjolen svepande i golvet. Kanten på kjolen var sliten och började fransa sig. Den vita blusen var inte längre vit, ingen tvätt klarade längre av att få tillbaka den ursprungliga färgen, nu påminde den mest om golvtrasans färg.

Kristina andades tungt och hennes i förtid åldrade ansikte var fårat, med mungiporna pekande neråt som om tunga vikter satt och tvingade ner dem. Emil hade svårt att uppbåda någon av de känslor han en gång i tiden tyckte sig haft för henne. För all del, de hade aldrig haft några passionerade känslor, utan det var mer praktisk konvenans som förde dem samman. Hon kom från en gård några tiotal fjärdingsväg på andra sidan åsen.

- -

Hon var näst yngst och enda dottern i en syskonskara på 7 överlevande barn. Det var hans föräldrar som överenskommit med hennes föräldrar om äktenskap. Hans far gick med honom hela vägen till granngården i ett ärende om att byta grisar mot ko med den andra gården. Men han förstod sedan att det var en anledning för att presentera honom för Kristina. Han mindes hur hans far hela vägen pratat med honom att det fanns en arbetsvillig och stark flicka som han menade var intresserad av honom. Han kände sig smickrad av tanken på att en flicka kunde vara intresserad av honom, och kom sig aldrig med att fundera över hur en flicka kunde tycka han var något. Han som nästan aldrig lämnade gården, utan arbetade sida vid sida med sin far.

När de kom fram till gården var han spänd. De bultade lätt på dörren till gårdens boningshus, och efter en stund öppnades dörren. En smal, på gränsen till mager, kvinna öppnade och tittade misstänksamt på dem genom dörrspringan. Så verkade hon förstå vilka de var, och öppnade dörren helt, och bjöd dem komma in. I husets dunkel vande de sig fort vid ljuset, och följde efter kvinnan till köket. Där presenterade hon sig som Aurelia, hustru till åbon Jöns.

Hon gick ut och kom efter en stund åter med Jöns, samt en ung kvinna. Den unga kvinnan stannade förläget precis innanför dörren, medan Jöns gick med bestämda steg fram till bordet. Emil och hans far reste sig och skakade i tur och ordning hans hand. Jöns gick till det lilla hörnskåpet och plockade fram en liten flaska med klar vätska, samt 3 glas. Han hällde upp brännvinet i glasen halvfyllda och de tog varsitt glas och höjde dessa gemensamt och drack. Så inleddes besöket som var början på något som mest kunde betraktas som en affärsuppgörelse som inbegrep grisar, kor och två människors livsöden.

För Emil förlöpte besöket i en dimma, och han tittade då och då bort mot den unga kvinnan som han förstod hette Kristina, som stod fastfrusen och inte mötte hans blick, mer än någon enstaka gång.

Efter någon timme som inbegrep i huvudsak deras fäders samtal, tog så till slut hans och hennes far varandra i hand och avslutade uppgörelsen med ett avslutande glas med brännvin.

När de lämnade huset stod en yngre pojke i 12-års-åldern utanför och tittade storögt på dem.

- -

De trolovade sig efter 2 månader. Under de två månaderna träffades de totalt 2 gånger, en gång Kristina i sällskap med sin moder Aurelia för att träffa honom och hans mor Karna. Den andra gången var han i sällskap med sin far för att lämna 2 grisar, få 2 kor med sig hem och be om hennes hand. Totalt hade de kanske tillbringat en halv dag i varandras sällskap, och fört konversationer om väder under olika årstider samt gårdarnas skötsel. Hans mors möte med Kristina och Aurelia kom han ihåg som ett enda långt förhör om Kristinas kunskaper i sömnad, tillagning av måltider och tvättkunskaper. Hans mor Karna blev nöjd. Han var vid den här tiden 21 år och hon 17 år, på väg till sitt artonde.

Vid trolovningen närvarade förutom deras föräldrar även Jöns och Aurelias närmaste grannar. Ett åldrande par där mannen var husman utan eget hus, men de bodde i en stuga och odlade mot dagsverken till sitt eget behov på en bit mark som tillhörde Jöns.

Vid trolovningen bytte de ringar och gav varandra ett handslag. De hade som pliktskyldigast i närvaro av föräldrar gett varandra en kindkyss.

Det året som följde på trolovningen gick i vardagens bestyr, en gång per månad turades de om att besöka varandra. Så småningom flöt samtalet lättare, Emil och Kristina kunde till och med våga sig på att hålla hand och gå promenader kring gårdarna.

Giftermålet hölls på sensommaren året därpå. Kristinas äldre bröder kom hem med sina familjer. Ett brev som avsändes till Nils senast kända adress kom i retur med okänd adressat.

Under bröllopsnatten låg de tillsammans först tysta och visste inte något om hur samvaron fungerade. När de så småningom vågade sig nära var kunskaperna så grunda att något fullbordat äktenskap inte blev av. Dagen därpå framförde de så i tyst samförstånd de vita lögnerna till sina föräldrar.

Så inleddes deras äktenskap. Kristina flyttade in på gården med sin brudkista full med kläder, några smycken och en påse med riksdaler. På gården tog de i bruk det lilla extra rummet som tidigare använts som vedförråd för vintern. Det dagliga arbetet tog vid, Kristina arbetade sida vid sida med Emils moder Karna. De verkade dra jämt, även om Emil kunde märka sammanbitna läppar hos Kristina.

Bröllopsnattens misslyckande byttes till framgång, även om utförandet inte blev någon egentlig perfektion för någon av dem. Åren gick, och de förblev barnlösa. I början antog de att frånvaron av barn var en tillfällighet som skulle rätta sig själv när de blev mer intima, men med tiden började de misströsta.

Efter ett tiotal år verkade så Kristina ha gett upp, och tog alltmer på sig skulden för att inga barn kom till världen hos dem. Hon blev dyster vilket bidrog till att deras samvaro fick mer och mer karaktär av plikt. Skulle de levat 150 år senare kunde en enkel undersökning avslöjat de fåtalet spermier hos Emil som inte lyckades finna fram till Kristinas rikliga äggproduktion. Men nu var livet så inrättat vid den här tiden att barnalstringen var en kvinnlig fråga. Så misströstan och missnöjet fördelade sig mellan dem ojämlikt.

Under tiden åldrades Emils föräldrar alltmer. Hos hans far Johan märktes en tilltagande förvirring, som kunde ta sig allehanda uttryck. Ibland ville han använda grisarnas mattråg som avträde i nattens mörker, och då och då hände det att han kallade honom för Nils och frågade var Emil blivit av.

Hans mor Karna drabbades mot slutet av sitt liv av vattusot som tvingade henne till sängs med uppsvullna vader och fötter. Även hos henne tilltog förvirringen och hon kunde se Kristina som sin egen modem.

Skötseln av gården tog av deras krafter. De fick tidvis hjälp av Kristinas bröders pojkar som kom och bodde hos dem under några månader varje år vid så- och skördetid. Åren gick och till slut kunde de inte se skillnad från det ena året till det andra.

- -

På det 21:a året kom så ett brev från Nils. Det var avsänt från en adress i Danmark vid Odense. Nils berättade i brevet om hans tid i Danmark.

Han hade börjat sin yrkesbana som hantlangare vid järnvägen mellan Köpenhamn och Roskilde. Han hade lärt sig allt om att byta slipers och sätta upp växlar. Men han tröttnade på det slitsamma arbetet och ville vidare. Och så kom han till ett slakteri utanför Köpenhamn, där han lärde sig hur man bäst avlivar grisar och effektivt sönderdelade kropparna. Han berättade vidare i brevet om vilken status han fått och att han ägde ett gatuhus. I kuvertet låg en dansk sedel med 5 Rigsdaler instucket bakom brevet.

I Emil väckte brevet motstridiga känslor. En smula glädje blandades med en skopa hopp, och en rejäl nypa misstro.

På baksidan fanns så en avsändaradress skriven, och Emil tog fram papper och bläckpenna. Efter moget övervägande författade han så ett brev till Nils.

Han berättade om livet efter Nils avresa, sitt och Kristinas bröllop, föräldrarnas tilltagande förfall och deras slitsamma liv på gården. Han ber så till slut att Nils flyttar hem igen för att hjälpa till med gård och föräldrar. När han så stoppar brevet i ett kuvert adresserat till Nils, och sedan lämnar det till postkontoret i byn, så har han byggt upp känslor som han har svårt att förstå. Om han förstått skulle han veta att han byggt upp en stort fordran av förväntan på sin bror.

Till Kristina berättar han om brevet från Nils och det svar han författat. Kristina lyssnar, men säger inte mycket då hon inte träffat eller vet något om Nils. Emil försöker ingjuta hopp i henne att deras liv kanske kan bli drägligare när hans bror kommer.

Det skulle dröja 6 månader innan han fick svar från Nils. Svaret var ganska kortfattat på en sida. Hans bror beklagade Emils omständigheter. Men tyvärr kunde han omöjligen komma hem, då hans liv nu var i Danmark, och han behövdes där han var. Han avslutade brevet med ett lycka till på gården.

Emil hade läst brevet om och om igen. Till slut hade hans uppbyggda förväntan raserats och han var tillbaka i sitt livs skovelhjul igen.

- -

Tiden gick. Dagar förbyttes till veckor som förbyttes till månader. Så kom och gick åren som en dåligt berättat historia om igen och igen.

Så en dag fann han sin fader Johan sittande på golvet bredvid suggan. Först när han kommit in boxen så trodde han att fadern glömt var han var och han ropade på sin far att resa sig upp. När han inte gjorde det så sjönk han på knä intill honom, och knackade honom lätt på axeln, vilket fick honom att rasa ner på sidan med sina öppna ögon. Emil såg på honom länge, och känslorna svallade i honom. Han tog honom i fötterna och drog ut honom från grisboxen. Han satt bredvid honom tills det var dags för middag. Han gick in till Kristina, satte sig vid köksbordet, och vid kvällsvarden med potatis och stekt fläsk berättade han lugnt om fadern. Kristina reagerade inte särskilt över detta, utan dukade av bordet som vanligt.

Vid begravningen närvarade han och Kristina, prästen och klockaren, samt Kristinas yngste bror.

Hans mor satt hemma, men var inte fullt medveten om vad som hänt. Brevet han sänt till sin bror brev om dödsfallet fick inget svar.

Ett år senare följde Karna så sin make. Hon blev allt svagare och efter två veckor där hon till slut vägrade äta, dog hon medan han satt bredvid och höll handen.

- -

Så spelades livet upp för Emils inre medan han åt sin råggröt.

Han mindes tydligt brevet som kommit för ett par veckor sedan från Nils.

Det hade börjat med en darrig stil som blivit alltmer självsäker, ju längre brevet blev.

Hans bror berättade att hans liv fått en vändning till det sämre. Hans tidigare så framgångsrika liv hade i själva verket inte varit så framgångsrikt. Kvinnan ahn levt med ett tag hade lämant honom när lyckan vände. Han hade tvingats resa till betfälten i Danmark för att där arbeta tillsammans med kvinnorna för att skörda sockerbetor. Han avslutade brevet med att han önskade komma hem till gården för att komma på fötter igen.

När han läst brevet hade den första reaktionen varit underligt tyst. Sedan började något inom honom mullra likt ett vulkanutbrott. Han hade känt det rena raseriet bubbla inuti honom. Hans huvud hade känts en tryckkokare med ett lock. I hans armar hade blodet fått ådrorna att svälla och varje hjärtslag avtecknade sig under huden som ormar som ringlade sig.

Så hade han gått ut på stallbacken, tagit yxan som stod där och i flera timmar kluvit flertalet stockar till ved. Kristina hade tyst sett på honom från fönstret, men inte vågat fråga vad som stod på.

Så till slut hade pusselbitarna fallit på plats i hans huvud. Han visste vad han måste göra.

- -

Emil skrapade det sista av gröten från tallriken. Så reste han sig från bordet och gick ut på stallbacken. Han tog så fram yxan igen, och började omsorgsfullt slipa den på den lilla biten slipsten han hade för ändamålet.

Han kunde ana Kristina betrakta honom från köksfönstret.

Han fortsatte oförtrutet slipa yxan allt blankare. När han vände den i sin hand kunde han spegla sig i den blanka ytan.

Efter en timme hörde han det bestämda trampet av skor på vägen fram till gården. Han valde att låtsas som han inte hörde och började klyva några vedbitar. Yxan delade bitarna som smör genom den vassa eggen.

Bakom sig hörde han ett högljutt harklande, och han vände sig om.

Han såg rakt in i ansiktet på Nils. Ansiktet var solbränt, hans brors hår var klädsamt blont med gråa inslag vid tinningarna, han hade en enkel väska vid sin sida, och han bar en kort sliten rock över ena armen.

En halv minut stod de så tysta och tittade på varandra. Sedan räckte Nils fram handen och hälsade på honom med ett fryntligt ”Goddag på dig Emil!”. Han dröjde ett ögonblick med svaret, men lät sedan sina läppar dras uppåt i ett leende och blottade en sliten tandrad, och han lät leendet även lägga sig som en mask på hans mörka ögon, medan svärtan i hans huvud förblev obemärkt.

De räcker varandra händerna, medan Emil håller yxan i sin vänstra hand.

Nils, som är ett halvt huvud högre än honom, sträcker på sig i ett försök att verka ännu större. Emil ser kallt, men en smula nyfiken på honom, och bjuder honom sedan att komma in i huset.

När Nils så träffar Kristina, så avfyrar han sitt mest bländande leende mot henne. Emil ser hur Kristina förläget böjer sitt huvud, men sedan vänder det litet på sned och ger Nils en intresserad blick. I hennes blick ser Emil något han aldrig sett förut. Han blir först inte klok på vad det kan vara, men så går det upp för honom. Blicken är densamma som den råmande kon gett tjuren från granngården när den lägrat kon för att de ska få kalvar. Ren och oförfalskad åtrå. Så ser Emil hela scenen framför sig.

Kristina dukar fram på bordet de kalla kokta potatisarna, med det uppvärmda flottet i en skål bredvid, tillsammans med de nykokta rovorna. De äter tillsammans, och Nils berättar så om sin resa över sundet i fraktskeppet som så småningom landat i Ystad. Därifrån har han så gått till gården.

Emil berättar om allt som hänt, inklusive föräldrarnas bortgång. Han undrade om brevet nått Nils i Danmark om dödsfallen. Nils dröjer såpass länge med det nekande svaret, att Emil förstår direkt att han ljuger. I Emil får svaret ingen betydelse för honom och hans beslut.

Efter måltiden, när de sitter tysta bredvid varandra, frågar så Nils om hur det står till med gården. Emil berättar sakligt om den skrala ekonomin och hur de nätt och jämnt håller näsan över ytan. Nils visar ett ointresse, men är desto mer intresserad av att veta om det finns några lån som gården står i pant för.

Emil kan med viss tillfredsställelse svara nekande på detta. Det är i stort sett det enda som han och Kristina kan vara nöjda med. Banken har hållits på avstånd i alla år.

Nils ber så honom om att de tillsammans kan gå och titta på gården, stallet med grisarna och kon.

Tillsammans går de så över gårdsplanen, och in i stallet, där Nils börjar berätta om sina erfarenheter från danska slakterier. Han berättar mycket utförligt och vällustigt om smaken på det danska fläsket.

I Emils öron blir Nils tal en berättelse som en saga berättad av vilken som helst som försöker lura i honom fabler. Medan Nils gestikulerar med händerna tittar han förstrött på yxan han ställt innanför stalldörren. Den skarpa eggen blänker i dunklet.

Så tystnar Nils. Han tar så till orda igen. Med några korta meningar framställer han så sitt egentliga ärende med hemkomsten. Han har redan besökt banken och fått en preliminär värdering av gården som uppgår till 7.700 riksdaler. Nils vill nu att arvet efter föräldrarna ska fördelas i enlighet med rätt och sed.

Emil är först tyst och säger inget. Så ler han igen och säger till sin bror, att jovisst, han förstår det hela väl. Men att de bör nog gå tillbaka till huset för att fortsätta samtalet. Han bjuder så Nils att gå före honom ut.

När så Nils passerar honom, griper Emil yxan med ena handen bakom hans rygg, lyfter så upp den med båda händerna och låter den med ett enda hugg gå genom luften för att med ett dovt krasande leta sig in i Nils huvud. Blod rinner nerför Nils bakhuvud. Hans kropp stannar upp, och faller så som en trasdocka samman på stallgolvet. På golvet bredvid Nils bildas en allt mörkare pöl av blod.

Emil blir så stående och tittar på Nils en lång stund. Han känner egentligen ingenting, inte ens när han tänker igenom vad han nyss gjort. Det blir som om hans ande och kropp skiljts åt och han betraktar allt utifrån.

Han kastar en blick mot boningshuset där han skönjer Kristina genom fönstret. Inget verkar ha märkts för henne. Emil tar så en jutesäck och torkar av yxan, tar så en annan säck och virar runt yxan. Han går med raska steg över gårdsplanen.

Han öppnar dörren och går in huset. Kristina rumsterar i köket. Emil går in i köket med säcken i handen. Kristina vänder sig mot honom, och när hon inte ser Nils i hans sällskap, frågar hon var han är. Emil säger sanningen för henne och säger att Nils är kvar i stallet. Med det låter Kristina sig nöja och vänder sig åter mot spisen.

Emil ser medlidsamt på henne ett ögonblick, men allt är redan bestämt.

Han tar fram yxan från säcken, håller den med båda händerna och måttar ett hugg mot Kristinas huvud. Precis när yxan är på väg vrider hon på huvudet en aning och ser rörelsen i utkanten av ögat, och rycker till, vilket får yxan att gräva sig in i huvudet på sidan. Kristina faller så ihop över spisen där grytan med kokande vatten står. I fallet drar hon med sig grytan och det kokheta vattnet sköljer över henne, och Emil tvingas ta ett steg åt sidan.

Scenen i huset är nu fullbordad, ungefär så som Emil sett den i sitt huvud så länge nu. Han lämnar huset och sätter sig så på huggkubben och sitter där länge medan molnen drar över himlen, och kvällen närmar sig.

Han suckar djupt och går så till stallet, där han hämtar fotogenen. Han låter med väl valda strålar den spela över stallgolvet. Sedan går han till boningshuset, och låter den likaledes spela över alla rum,en del på väggar. Särskilt noga låter han sängen bli indränkt med vätskan.

Han tar fram tändplånen och slänger så in det i boningshuset. Fotogenen låter så elden i rasande fart leta runt och det står inte länge förrän huset är övertänt.

Han upprepar samma procedur med stallet. Här hör Emil grisarna grymta och skrika av skräck när elden tar tag i deras kroppar, alltmedan stallet brinner.

Emil står så på gårdsplanen och ser världen runt sig stå i brand. För första gången på länge känner han nu harmoni. Han går lugnt bort till utedasset och öppnar dörren. Där ligger ett långt, tjockt rep tillsammans med en stor sten på åtskilliga kilo.

Med möda lyckas han rulla stenen bort till brunnen i andra änden av gården. Han ägnade en omsorgsfull stund åt att binda repet runt stenen, tills det bildade ett tätt nät runt stenen. Med hjälp av repet och brunnsvindan lyckades han baxa upp stenen på kanten av brunnen. Han satte sig så på kanten, och slog resten av repet rund sin midja, och knöt det med fasta knutar hårt.

Så satt han en stund och tittade på de brinnande byggnaderna, medan han kände ett underligt bestämt lugn inuti sig. Så tog han ett tag om stenen och knuffade ner den i brunnen, och hoppade samtidigt ner efter den. Han slog i sidorna på brunnen och kände armbågarna skrapas upp. Han slog i vattenytan och sjönk ner till botten, där stenen hindrade honom från att flyta upp till ytan.

Så höll han andan så länge han kunde, men när reflexen släppte efter så sköljde vattnet in i hans lungor, och han kände mörkret sänka sig över honom.

- -

Från byn såg man lågorna slå upp, och när brandsprutan så anlände var redan gården nästan nerbrunnen. I husen fann man så resterna av två kroppar som man med viss möda kunde identifiera som Kristina, och en man som man inte kände igen. Var Emil var visste ingen. Så småningom lades händelsen till handlingarna hos landsfiskalen, och gården blev till traktens hemsökta ödegård.

- -