"... för höge farao, nej ve och gruvlig fasa!"

fradgan stod som ett vidrigt löddrande skägg
kring hans till skavsår noga rakade kalkonhals

"den motbjudande skökan rör mig icke..."

absurt nog klar i knoppen all övrig dekadens
till trots, knappt färdig nog att föra sig socialt



Svadorna riktade han med vansinne i blicken
mot sin drygt fyrtio år yngre fru så snart hon
så mycket som lät kjolarnas siden prassla för
nära kammaren han kommit att gömma sig i

- hennes smala blå ögon lät hela godset veta



Upprinnelsen till hela spektaklet hade han
dock sig själv att skylla, vidrigt svag för det
täcka könet som han alltid öppet varit hade
han dessvärre riktat sina sista krafter galet

förvisso lämpligaste paret, samvetslös greve
satsar hela sin överinvesterade inavel på ett
snabbt urspårat äventyr med en rutten hora

en katastrofalt misslyckad ekvation med ett
slut som omöjligen kunde mynna i harmoni