Svårt att röra fingrarna. Sticker i tummen. Pressar ihop ögonen. Svider så fruktansvärt. Allt är ett vitt dis. Snödrivor på den frusna isen. Kobbar som småsten längs horisonten. Står vid relingen. På andra sidan havet ligger Gotland. Minns min första semester med mina föräldrar och syskon 1976. Bilade från Visby till Ljugarn med utsikt över Östersjön. Sandstrand nedanför lägenheten. Anlände sent på kvällen. Mörker över havet. Kommer ihåg hur jag tänkte på vad som fanns bortom horisonten. Hade i femman börjat läsa om geografin runt Sverige, bortom Nordens gränser.

Sitter nu på färjan mot Ormsö utanför den estniska kusten tillsammans med min nya vän från Nömme utanför Tallinn, Jaan Puusaag. Kylig novembermorgon 1989, tjugotre år senare. Märklig känsla. Inte ens estländare utan tillstånd får åka över. Nära släktingar till bosatta har börjat få tillstånd. Ännu två år kvar av Sovjetunionen och ockupationen av esternas land. Krävs tillstånd till varje plats. Allt kontrolleras ännu från Moskva. Och hit till västkusten saknade jag tillstånd!?

Ett vågspel fast saker har börjat lätta. Människor vågar prata genom den nye Sovjetledaren Gorbatjovs öppenhet, saker händer för det behöver hända utan detaljerad styrning från myndigheterna. Blickar har börjat lyftas.

Berlinmuren föll för bara en månad sedan. Minns det från tevesändningarna hemma i soffan. Bodde i en liten etta uppe på Nybohovsbacken vid Liljeholmen. Kom dit året innan med bara en gul resväska. Första egna resan utanför hemstaden Köping. Var tjugofem år. Arbetade på Årsta sjukhus. Inga vänner när jag kom.

Kylan tränger in genom mössan. Gnuggar fingrarna. Ormsö börjar skymta fram mot isrännan som bryts. Står en stund till utomhus sen går jag ner. Tänderna småvärker av iskänslan mot emaljen. Drar tungt upp dörren. Får den nästan i ryggen. Små metallbelagda trappsteg. Håller i mig att inte ramla. Handen mot taket. Böjd rygg. Bensinlukt. Fotogenlampor på väggarna. Några sitter på en brits. Också min reskamrat, vår bekant från Tallinn Jaan och en vän till honom. Tar av handskarna och vrider händerna. Blåser in varmluft med munnen. Varm kår går längs ryggraden. Isen skrapar mot skrovet.

Resan började när Viking Line färjan lämnade Stockholm mot Helsingfors. Vid dagens Viking Line terminal bytte jag till finsksovjetiska m/s Georg Ots. Färden över finska viken var vindpinad och fuktig. Huttrande klev jag av i Tallinns hamn. Trötta slappa blickar överallt. Grått, slitet och melankoliskt deprimerande. Några arbetare stod och tittade på oss som kom från världen utanför. Så igår morse lämnade vi Puusaags hem för en riskfylld resa västerut mot kusten och estlandssvenskarnas gamla område. Vi hade inget visum. Så snart vi såg något som kunde vara en polisbil kröp vi ihop under sätet. Efter ett besök på Nuckö och i Haapsalu reste vi vidare denna morgon mot hamnen i Rohuküla.

Isen skrapar allt hårdare mot fören när den packas. På bryggan står några bilar, en gul kommunal buss, några personer, cyklar och en hund. En grov och fast hand greppade min näve. Det vindpinade landskapet fårar ansiktet. Frostigt skägg. Bakom ett stelt ansikte skymtar ett par varma ögon. Vi möts personligen av öns hamnkapten, Arve Kuusk. Han och Jaan pratar en stund med varandra. Förstår inget men får det sedan förklarat efteråt. Arve blir vår guide här på ön. Han är, förutom ansvarig för hamnen, även bonde och engagerad lokalpolitiker. Så är det nog för de som bosätter sig ute på en ö oavsett vart i världen. Man blir en mångsysslare.

Äntligen estlandssvenska ön Ormsö. Ja, det är inte många kvar men de flesta är svenskar. Sätter oss i Puusaags ryska Skoda och rullar fram längs piren mot öns närmaste bebyggelse. Mannens fru möter oss på farstutrappan. Med en varm kopp kokkaffe släpper frosten sakta mitt bröst. Flera år senare skulle jag hälsa på Arves fru, Irene Kuusk, i samband med hans bortgång. En mild vinterdag körde han, som så många gånger tidigare och andra med honom, över isen till fastlandet. Denna gång brast det. Han gick snabbt med bilen genom isen och till botten. En minnessten står vid vägen nära piren. Irene gick sedan själv bort i början av 2000-talet på ett äldreboende i Haapsalu.