Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Maria Murman var en av få estlandssvenskar som blev kvar efter andra världskriget | Del 2 av resan i Estland vintern 1989


Första mötet med Maria

Frukost. Mörkt grovt lantbröd, smör, handskurna korvbitar med en morakniv och ännu en kopp varmt kaffe. Jaan småpratar med Arve, troligen om vårt förestående besök på ön. Arve försöker själv säga något med några egna engelska ord. Planen är att under två dagar hinna med att se öns svenska kyrka, träffa den mest omtalade estlandssvensken Maria Murman och se oss omkring runt hela ön. Han erbjuder oss att få låna sin och hustruns sommarstuga som vintertid är igenbommad. Senare när vi stiger in där överfölls vi av en svinkall kyla och en stinkande fukt. Mannen lovar att vi snart skulle känna den ombonade värmen med hjälp av en vedkamin.

Luften känns lättare när morgonens köldknäpp lagt sig. Fortfarande med frusna fingrar traskar vi på grusvägen fram till Ormsö vitkalkade kyrka. Platsen har flera historiska minnesmärken. Framför ingången ett monument över öns frihetskämpar i början av seklet. Efter flera århundranden av rysk ockupation fick landet sin efterlängtade frihet strax efter första världskrigets slut. Blod flöt men folket gav inte upp. Idel svenskklingande namn på stenen. En bit ifrån, under några träd, ligger en stor minnesplatta över en svensk missionär från frihetstiden. Kyrkogården är översållad av solkors med svenska namn inristade. Idag lever inte många kvar, de är alla mycket gamla anpassade efter ett svenskt äldreboende.

Över tröskeln till kyrkan fastnar blicken direkt över de estnisk/svenska bibelcitatet ovanför koret ”… Mitt öga ska vara över dig.” Några personer har samlats i det vita nykalkade kyrkorummet. Inget hänger på väggarna. Några byggnadsställningar visar att renovering har påbörjats. Kylan känns denna tidiga decemberdag. Ett mindre hål syns fortfarande kvar i taket. Sedan de flesta estlandssvenskar brådstörtat hade lämnat ön efter beskedet att sovjetiska militärbåtar var på väg dröjde det inte länge förrän några ungkommunister hade slagit in kyrkporten. Byggnaden användes under många år som hölada och redskapsförråd. Allt hade förfallit.

Bortom hamnen ligger det lite avskilda Söderby. Eller låg under lång tid efter andra världskriget. Ön tömdes snabbt på de flesta estlandssvenskar. Några få blev kvar. Grusvägen runt ön är den enda vägen att nå fram till de ensligt belägna gårdarna som är kvar. Maria Murman tar emot oss utanför sin gula stuga. Arve hade redan berättat att vi var på väg. En vattenpump mitt på gården. Smala bänkar bildar en fyrkant runt den. Plastbaljor. En stor silverfärgad metallhink med trägrepp. Gårdens enda plats för tvagning och disk. Livet på ön verkar enkelt och spartanskt. Man lever sitt liv för dagen. Det som måste göras får dagen att gå. En uppställd husvagn står bredvid mangårdsbyggnaden. Vidöppet hav skymtar fram mellan dem.

Stiger med böjd rygg över tröskeln in i förrummet. Nära att slå i den låga takstocken, en kraftig ohyvlad bjälke. Kraftig lukt av fuktigt trä tränger igenom. Direkt till höger står Marias vackert snidade men nu något murkna brudkista. Mitt i rummet ett stort bastant bord. Något hänger på väggarna, minns inte längre vad. Tror att det var gamla arbetsredskap. Ja, minns en lie. Några år senare, när jag skulle vandra längs grusvägen mot norra delen av Noarootsi, såg jag kvinnor och män som slog hö likt förr i Sverige.

Över nästa tröskel direkt till vänster kommer vi in i storrummet. Där, under en duk, ligger Marias berömda cittra. Hade sett en sådan många år tidigare. I min faster Anna-Lisas sommarstuga i Solmyra, norr om Köping, fanns en i hennes förråd. Den hade tillhört min farmor. Minns att den inte gick att spela på då lockat hade spruckit. Rummet var inte uppvärmt på vintern. En gammal vän till mig, Inga Storsved, spelar fortfarande vid vissa tillfällen på en cittra.

Om man läser vad som står skrivet om Maria i olika tidningar handlar det nästa bara om hur hon spelar ”… i den röda lilla stugan…” för varje svenskbesök. Även för oss som andäktigt slår oss ner på några pinnstolar medan Marias stela fingrar rörde sig över strängarna medan hennes spruckna och skrovliga stämma sökte efter orden på klingande Ormsösvenska. Skulle bli fler besök hos henne fram till sista ensamma resan över 1995.

Februari 2004 gick hon sedan bort på öns äldreboende och fick till sist vila bredvid sin man på Ormsö kyrkogård.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 92 gånger
Publicerad 2021-07-18 15:52



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Så intressant, du skriver så flytande fint
2021-07-18
  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson