Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Efter mötet med folkfronten tog min kontaktperson, Mart, med mig till en restaurang | Del 3 av resan i Estland vintern 1989


Restaurangbesök i Tartu

Fukten ligger som en hinna på fönsterkanten. Kyligt. Sitter på en restaurang i centrala Tartu med Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten. Har idag, genom en öppnare sovjetisk regim, fått tillstånd att verka i landet. Jag vet inte om det är helt sant men så uppfattade jag det.

Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapar väntan på något. En femtioårig ockupation. Inte många har upplevt annat i landet. Moskva bestämmer allt. Med vapenmakt. Människor anpassar sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrs av centrala femårsplaner. Oppositionen sedan tidigare tystad. Resor utomlands beviljas av myndigheterna. Hur länge finns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare.

Hur uppfattar Mart läget? Fortfarande en tyst omvärld, förutom regeringar som börjat uttrycka sitt stöd. Är den första från Sverige här i Tartu. Vad kan jag göra? Vad förväntas av mitt besök, ännu rätt inbunden med få vänner i Sverige. Kanske prata om resan i närradion. Arbetar som tekniker för folkpartiet i västra Stockholm. Priserna hela tiden stiger. Ransoneringen sedan kriget, Mart menar andra världskriget, blir allt svårare att leva med. Inte ens vad man kan odla själv på egna lotter räcker. Sådana som man i Stockholm har för en trevlig fritid och för att det är trevligt med lite egen odlat. Under många år var jag ofta i Lövsta där ett äldre par hade en kolonistuga. Överallt stod man och påtade. Men här blir man aldrig mätt.

Sitter nu här i Tartu en kylig decemberdag 1989, medan hyllorna i affärerna gapar tomma, i väntan på att få något att äta. Var en eftermiddag några dagar efter återresan till Tallinn, med min vän Jaan Puussag till den lokala butiken. Behövde något till kvällen. Klev in i en liten hörnbutik. Tomma hyllor. Några burkar med inlagda grönsaker och en ynkligt liten sladdrig korvstump. Kvinnor som redan var här stod lakoniskt och tänkte ”vad kan man handla?”. Personalen passiv. Vad annars kunde de göra? Pappa brukade ibland berätta för oss barn om matbristen och ransoneringen under andra världskriget. Då fick man blanda i bark i brödet för att det skulle mätta. Eller så fick gå att lägga sig hungrig. Det var på 1940-talet.

På den vita fläckiga duken står nu ett askfat. Det är allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag är van vid hemifrån. Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränar så det hörs. På bordet några halvtomma flaskor och glas. Tror de är berusade av vodka, vad annars kan man lätt få tag på den här tiden? Dövar smärta och tillfällig ångest. Ibland kommer någon ur personalen in i rummet.

En lång medelålders kvinna tar upp beställningen. Talar bara ryska med Mart som artigt svarar. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De har ju inget att servera, nästan. En yngre manlig går runt i matsalen och plockar. Också han verkar vara någon annanstans i sina tankar. Ser aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplever jag hos Mart, en väntan på någon förändring.

Väntar att maten ska komma. Hur kommer det sig att du lärt dig svenska, frågar jag honom. Intresserad av våra grannländer utanför, svarar han lite försynt med blicken. Och sedan har jag gått en kort kurs på stadens universitet. Försöker också hitta böcker på biblioteket, fast det är inte lätt. Får ett mycket sympatiskt intryck av honom. Ryssarna blir allt mer högljudda. Flaskorna tomma.

Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor, dagens enda klädnorm i Sovjetunionen. Jeans hade funnits en tid men inte de mest hippa i västvärlden. Dessutom något säckiga med vida slafar som jag minns från mina första år i skolan på 70-talet. Skjortorna uppknäppta och hänger halvt utanför. Dyngfulla. En av dem kommer fram till oss. Kanske förstår de att jag är utlänning. Mart vill att vi nonchalerar dem. Påträngande alkoholstank. Plötslig knuff. Personal kommer och får bort dem. Hur upplever de själva situationen? De förstår förstås att vi är utlänningar. När kom någon hit senast?

Maten. Som så mycket annat är det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kan man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han ser på mitt besök. Västerlänningar är sällsynta. Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skär bort mest fett på köttet. Till maten blir det mest Coca-Cola, vad annat kan man få tag på var som helst i världen? Trots vad som ligger på tallriken och hur jag upplevde de som kom till vårt bord, känns samvaron trevlig. Första gången jag är ensam med en ny bekant på en restaurang utanför Sverige.

Betalningen? Mart insisterar på att folkfronten bjuder men jag lyckas stoppa honom med ett leende. Har en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor får man flera månadslöner i rubel. Skulle senare komma att lämna landet med halva rubelbunten kvar. Gav nästan allt till Jaan Puusaag. Och de sista fick jag lämna kvar i tullen mot ett kvitto. Förbjudet att föra ut ”värdelösa” ryska kontanter. Kvittot skulle sedan finnas kvar i min källare.




Prosa (Kortnovell) av Arne Björn Fredriksson
Läst 168 gånger
Publicerad 2021-07-18 16:16



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Vilket samhälle.
2021-07-18
  > Nästa text
< Föregående

Arne Björn Fredriksson
Arne Björn Fredriksson